Far ror utan flytväst, men med hatt.
Nu börjar det brännas…..
Alla har åsikter om skolan. Tacka för det. Alla har ju gått i skolan och med olika framgång. Har det gått bra, beror det på en själv, har det gått dåligt beror det på lärarna (vilket varit sant många gånger). Jag har varit lärare i 40 år. Under denna tidsperiod har jag varit med om tusen förändringar, aldrig arbetsro. Ta bara betygssystemet. Ständig debatt om vi över huvud taget skall ha betyg. Bokstäver och siffror i en salig blandning, vilket lett till att föräldrar haft svårt att förstå barnens betyg. Far- och morföräldrar förstår ingenting. Ni tror jag ljuger, men den här historien är faktiskt sann.
Ilsken pappa förstår inte kritiken mot sonen. Sonen var ju etta i varje ämne på sista betyget! (För de unga som inte minns. Vi hade sifferbetyg en period 1-5. 1 var sämst…..).
Som ni förstår blir det några bloggar under ämnet skola, men vi inleder med en solskenshistoria, där äldsta sonen hamnade i centrum.
Att lära sig läsa
Plötsligt var han sju år och skulle börja skolan. Det här var innan vi hade dagis och förskola. Att fylla sju och börja skolan var stort, mycket stort, både för sjuåringen och för föräldrarna. Svaret var klart när alla frågade ”vad skall du göra i skolan då?”
– Jag skall lära mig läsa.
Tiden gick och ljuden började trilla in. Stolta föräldrar lyssnade och berömde. Positiv förstärkning var en av alla nya pedagogiska nyheter. Mitt i allt flummet var det ju trots allt skönt, att riset numera endast användes till att sopa bort snön på bron med.
Hösten kom och med den is och skridskoåkning. Stolt fader med förflutet som hockeystjärna i korpserien följde sonen till isbanan. På den tiden åkte vi ute och måste med jämna mellanrum gå in i värmestugan för att tina upp. Där satt mammor och pappor och berättade blygsamt om sina telningars enorma framsteg både på isbanan och i skolan.
Plötsligt börjar grabben fräsa. Han stirrar rakt fram med frusen blick och satsar med hela kroppen. Stilla sjunker ljudet i baracken. Allas blickar riktas med förundran mot sonen:
– K…..k…..k…..u….
Kära läsare, ni har väl alla varit i en nedsliten barack och tittat på väggarna. I alla generationer har vi skrivit fula ord på väggarna. Jag upptäcker nu ordet med stora bokstäver på väggen mitt emot. Det har naturligtvis alla andra gjort också och följer fortsättningen med stort intresse. Sonen är nu inne i sitt livs stora ögonblick, att lösa koden ( som Gunnel sa på sista kvartssamtalet).
– K….k….u….u….KUK!!!
Hela baracken applåderar. Snacka om positiv förstärkning. En överlycklig grabb tar ny sats och väljer ordet bredvid:
– F….f….i….
En påtagligt generad pappa tycker nu, att det får räcka med positiv förstärkning. Till övriga och sonens stora besvikelse avbryter han läsövningen och utbrister hurtigt:
– Nej, nu skall vi åka skridskor.
Trots detta blev sonen duktig i läsning, men ingen bra hockeylirare.