Saltets historia i Torrevieja, del 4

Saltets historia och betydelse för Torrevieja, del 4
Salt på spanska = Sal

Saltet är och har alltid varit enormt viktigt för livet på jorden

Jesus sade till sina lärjungar:
Ni är jordens salt

På romartiden användes salt som pengar
Lön på spanska heter salario. Vad har du i lön? ¿Que salario tienes?

Den stora saltperioden börjar, slutet av 1700-talet
Uttrycket är kanske något konstigt, men jag skall förklara mig. Den stora saltsjön, Laguna Rosa, har nu tagit över. Den har blivit större, efter att man släppt in vatten från havet genom kanalen som tidigare byggts. Nu skapas Torrevieja som stad. Antalet anställda i saltarbetet ökar konstant och kommer snart att kunna räknas i hundratal. På den tiden hackade och grävde man loss saltbitar från botten, som sedan lassades i båtar och roddes in till saltsjöns strand. Saltet behandlades och lades upp i stora salthögar, som även i dag är en dominerande syn när du kommer till Torrevieja. Från dessa högar lassade man saltet i kärror, som fraktades in till Torrevieja. Sättet att göra detta har varierat och utvecklats genom åren. Långt tillbaka hade man hästar eller åsnor som drog kärrorna med salt. Senare byggde man en järnväg och dessa vagnar drogs för hand, för att sedan ersättas av tåg. Enligt uppgift har man också före den period vi nu pratar om, forslat saltet på båtar genom kanalen ut till havet.

Eras de la Sal
Området dit man fraktade saltet heter Eras de la Sal. Denna plats är där man nu håller på att bygga det nya saltmuseet. Där står redan en nybyggd kopia av kajen/träkonstruktionen kallad Caballete, som byggdes vid slutet av 1700-talet och ruttnade bort. Då byggdes också en stor lagerbyggnad i kalksten. Den står fortfarande kvar, men saknar tak.

Arbetsmiljön
Tänk er att stå i denna saltlake i timmar. Salvador Sanchés är föreståndare för Saltmuseet. Hans far arbetade med saltet. Varje kväll satt fadern och försökte lindra smärtan från sina såriga ben med olika oljor. Nu har vi gjort ett snabbt hopp till mitten av 1900-talet, men egentligen hade inte så mycket förändrats på 200 år. Saltet grävdes upp, behandlades och samlades i stora högar, lassades på kärror och fraktades in till Eras del Sal. Även om man byggde en järnväg och använde tåg för att dra saltvagnarna, krävdes fortfarande en stor mängd arbetare till allt detta. När saltet kom fram till stranden, alltså träkonstruktionen kallad Caballete, välte man på kärrorna och saltet åkte iväg längs en ”skjutsbana” ned i mindre båtar. Dessa båtar roddes sedan ut till de stora skeppen, som väntade ute på redden, havet. Där skulle sedan saltet hissas upp och lassas i deras lagerutrymmen. Nu förstår ni, det behövdes arbetare, mängder av arbetare.

Vad saknades?
En hamn naturligtvis. Det fanns ingen naturlig hamn, där skeppen kunde ta skydd. Här låg skeppen för ankar. Alla fruktade för den nordostliga stormen, som förr eller senare kom. Skeppen slet sig och trycktes in mot klipporna och blev till vrak. Visst känner ni till Playa de Náufragos, det betyder enkelt översatt, skeppsvraksstranden.
Det bildades räddningsstyrkor, som gjorde heroiska insatser i stormar och räddade liv, men problemet kvarstod, man måste få en skyddande hamn. Enda sättet att skapa detta var att bygga stora pirer/vågbrytare ut i havet, som kunde stå emot stormarna. Det gjordes också till slut, men då är vi framme i vår tid. Saltet får sin egen pir och nya moderna lösningar för att frakta saltet till stranden skapas. Hela området Eras de la Sal blir historia.

I nästa blogg
Hur och när skapades den hamn vi har i dag med moderna pirer ut i havet.

Caballete. I bakgrunden en båt som användes för att frakta saltet ut till skeppen. Vagnarna med salt kördes ut på Caballete. Ovan båten syns ”rutschbanan” där saltet åkte ned i båten.