I dag är det tre år sedan Margareta gick bort.
Klockan var tre på e.m. i vårt hem i Torrevieja. Hon låg i sängen och löste korsord. Plötsligt drog hon efter andan och somnade in. Det tog 30 sekunder. Hon visade ingen smärta, såg nästan förvånad ut. Minuterna efter såg det ut som om hon låg och sov, fridfullt. Det var stora kroppspulsådern som brast. Därav det snabba förloppet. Jag var med hela tiden.

Ja, tiden läker sår, men inte alla.
Varje människa går igenom sitt lidande. Har man varit tillsammans 57 år är det ett helt liv som passerar, men som sagt. Varje människa tar sig an sorgen på olika sätt. Tiden gör att sorgen klingar av, men inte saknaden. Där misslyckas tiden.

Jag mår bättre nu.
Sista tiden har jag börjat planera. Jag bor i min lilla etta här i Märsta. Nu känner jag att jag vill bo här i Mälardalen, även om det kanske kan bli en tvåa. Jag har gått med i Sigtuna Golfklubb. En jättefin klubb med mycket aktiviteter för oss äldre. Inte bara golf. Vi städar, klipper gräs, tar bort busk och sly samt har roligt tillsammans. I april åker jag med några golfare på en tio dagars golfresa till Grekland.
Pensionärsföreningen är också mycket bra med olika aktiviteter. I höstas höll jag ett föredrag där, då jag berättade och visade bilder från Kenya. Jag fick stipendium av Sveriges författarförbund för att åka dit och skriva min bok Naserian, som till slut kom ut 2009. Jag skulle aldrig klarat av det för några år sedan, att se bilderna med Margareta och känna alla minnen.

Stugan i Hoverberg då, som vi kallar Granlunda?
Ja, det blir aldrig som förr. Vi var ju där från slutet av maj till slutet av september. Nu blir det kanske några veckor i sommar, sen vet jag inte. Tiden i Bergs kommun, i Torrevieja och Granlunda är underbara år som jag är tacksam för att vi fått. Det svåra är att övertala sig själv att det finns en fortsättning, för det finns det ju, trots allt.

Länge sedan jag skrev en blogg, varför?
Tidsbrist? Absolut inte. Lat? Nja…  Inspiration? Ja, inte har det bubblat precis, men. Vaddå?I vilket fall tände det till lite i veckan. Sonen Mats frågade om jag ville följa med upp till fjället. Han var ledig en tid och tänkte jobba med stugan i Gräftåvallen och behövde en hantlangare samt hundvakt.
Ett otroligt skitväder välkomnade oss på efyran och inte blev det bättre. Mats stora krajsler var fullpackad och efter rullade en kärra med en stor skoter samt mera prylar. Trots bra dubbade däck började vi undra om vi skulle klara de långa backarna upp mot fjället. Det var enkelt sagt snorhalt. Vi kom upp till Gräftån, men det var på jäsken, som vi säger i Jämtland. Nu återstod en brant backe upp till Mats stuga, men där tog det stopp. Kolmörkt, regnblandat snö samt full storm. Jag och hunden Poppe kämpade på i snön och nådde stugan. Mats lastade av skotern och kom lite senare. Därefter gick han tillbaka till bilen, kopplade loss kärran, backade ned i backen, tog ny sats och kom upp.

Om detta hänt i huvudstaden hade det varit en katastrof.
Jo, det är sant. Jag känner själv stor irritation om inte allt fungerar, när jag nu bor nära Fjollträsk. Tar man risken och utmanar när det är storm, glashalt och kolmörkt får man skylla sig själv – och då klagar man inte. Detta skulle förmodligen ha blivit 15 minuter i Rapport, en upphetsad reporter i vantar och halsduk, men barhuvud, skulle beskrivit stadens undergång och senare intervjuat borgarrådet om orsaken.

Ett annorlunda ljus
Förutom att hantlanga var mitt viktigaste jobb att gå ut med Poppe, tidernas hund (som alla hundar). Vi är ganska lika varandra, börjar närma oss 80 år och mår därefter. Pinkar rätt ofta, taskig balans, ser och hör dåligt, jämt humör samt är måttligt intresserade av motsatta könet. Det enda som strängt taget skiljer oss åt, är att Poppe har fyra ben och jag två. Morgonpromenaden hade hittills varit ganska grinig, men nu kom morgonen med stort M. Några minusgrader, helt vindstilla och klarblå himmel. Det är nu som minnena kommer fram. Sakta kröp solen upp över horisonten. Vi pratar ofta om vårvinter i fjället, om solen, men inget slår ljuset en stilla morgon i december. Det blir som ett orange lyster över fjällväggen.

Det är så vackert att man blir tårögd. Dock, jag känner sakta en förändring. För några år sedan var det tårar av sorg, nu är det tårar av tacksamhet. Tacksamhet över allt vi fått uppleva.

Det är inte pengarna, det tar på psyket. Golf är i stort en billig sport, jämfört med många andra sporter. Däremot är det få sporter som kan trycka ned självförtroendet så kapitalt. Att ständigt se denna boll gå rakt en stund, för att som vanligt vrida av till vänster ut i ruffen. Jag slår från vänster, så denna skruv kallas för att slå en slice. Vissa människor tror att de kan bota alla sina fel genom att köpa nya klubbor. Dessa personer är det synd om, nog sagt.

Dock, ibland sker det under. Inte så att jag kunde gå ut på vattnet och hämta min boll. Nej då, men plötsligt en dag var slicen borta. Jag slog ut med driven och såg mot ruffen eller i värsta fall skogen till vänster, men där kom ingen boll. Den låg mitt på fairway. Mina trevliga kamrater hade redan börjat gå mot skogen för att börja leta efter min boll, när de förundrat stannade. Slog han rakt? Nåja, även en blind höna kan…..

När jag slagit tre raka drivar i rad, började kompisarna tala om under. Efter tre raka till ville Lars se på min driver. Han höll upp den och började skratta. Den var böjd som en pilbåge och klubbhuvudet hade också fått sig en smäll. Vad hade hänt?

Ett under? Beror på hur man ser på det. Den här gången hade vi klämt in oss i min Opel Vectra -95. Utrymmet i kofferten var alldeles för litet. När jag lagt in min bag gick det inte att stänga luckan, varför jag med friskt mod klämde igen luckan med våld och nickade nöjt.

Patent. Jag funderar nu på att ta patent på denna suveräna metod att ta bort slicen. Genom böjen flyttades min bollträff framåt och jag kom in rakt mot bollen. Vridningen på klubbhuvudet gjorde att vinkeln blev 13 grader i stället för tidigare 9 grader, som är svårare att slå rakt med. Vissa som hört historien har försökt själva, men totalt misslyckats. De lastar in fyra golfbagar och trycker till, men icke. Det fungerar bara om det är en Opel Vectra, årsmodell 1995. I kofferten bör också ligga en oljedunk på fem liter, eftersom bilen drar mycket olja. Oljan bör vara SAE  5w-40, men det tror jag inte har någon betydelse, kanske? Till detaljer som kan ha betydelse hör färgen. Bilen är vinröd, men ser brun ut på grund av all rost. Dessutom har den automatväxellåda och sollucka.

Fungerar det här på järnklubborna också? Nej, tyvärr. De är för korta.

Keep swinging.

Har ni sett en finare bild? En bebis som jollrar, skrattar och mår toppen. Titta på munnen, näsan, ögonen, ja allt. Det är livet när det är som bäst.

Kan ni tänka er det ofattbara, osannolika, omöjliga, otroliga att – denna underbara lilla varelse om fjorton år skriker till sin mamma att hon är en jävla kärring, hon är tusen år efter sin tid och hur fan kan man lyssna på musik från sekelskiftet?
När hon inte får något svar rusar hon med 200 i puls in till pappan och frågar i falsett – om det inte är möjligt att utvisa mamman till Kongo eller Norge då, om det blir billigare. Här får hon heller inget svar, eftersom pappan sitter med hörlurar och avnjuter Tjajkovskijs 1812 Ouvertyren och är mitt inne i slaget vid Borodino. Trumpeter smattrar som kulsprutor, cymbalerna slår ihop så det sjunger och fiolerna drar på med sextondelar, som skulle göra Fats Domino avundsjuk. Inte ens en förbannad tonåring kan överrösta detta.
Sen rusar hon in på sitt rum och slår igen dörren med en smäll. Gitarren ramlar ned från väggen och vrider sig i plågor, eftersom halsen gått av.

En timme senare kommer hon hasande in i köket. Hon håller om mamman och gråter. Innerst inne vet hon att mamma och pappa är det bästa hon har. Dom har alltid ställt upp för henne, följt med på skridskoskolan, skjutsat henne till discot och h-ä-m-t-a-t   henne samt mycket annat. I samma veva kommer pappa in. Napoleon har fått på käften och ouvertyren var bra.
– Vad har ni gjort då?
– Vi har tittat på några broschyrer om språkresa, nu tänkte vi fika.
– Mysigt, det gör vi.

Påsk, en högtid som ger minnen. För mig är påsken större än de andra svenska högtiderna. Margareta och jag gifte oss påskafton 1961. Jag övertalade Margareta att bröllopsresan skulle gå till fjällen. Med lån av pappas Volvo drog vi direkt upp till Ljungdalen. Det mest avlägsna jag kunde hitta på kartan. Efter en gemytlig natt i denna lilla by startade vi turen ut i vildmarken. Målet var Helags fjällstation. Det mesta gick snett från början. Primusköket fungerade inte. Det gör inte primuskök gjorda för sommaren, men man lär sig. Självhushållet på Helags var knökfullt. Över en järnspis skulle vi koka mat, som spetsades av droppar från kängor och sockor som hängde för tork över spisen.
Vidare mot Gåsen. Vädret var grådaskit och blåsigt. Blåsten tilltog och den mysiga snöfickan jag sett på bilder i turistbroschyrerna fanns någon annanstans. Dessutom kunde inte jag valla som Margaretas pappa kunde. Eftersom han inte var med, som tur var, fick det bli som det blev. Helags var rena Hilton i jämförelse med den lilla Gåsenstugan. Fyra i varje bädd, bröllopsresa?
Vidare mot Sylen, trodde jag. Margareta kunde vara fan så bestämd, när hon bestämde sig. Hon vände skidorna tillbaka mot Helags, sen fick jag planera vad jag ville. Vädret fortsatte i lika mollton, men skidorna gled bättre, vilket kompenserades av plågsamt bakhalt.
Nästa dag var en chock. Solen lyste från en helt blå himmel och totalt vindstilla. Skidorna gled underbart och fästet var perfekt. Jag hade i smyg köpt varsin TILL öl. Det godaste öl som gjorts och som nästan räddade ett äktenskap. Tyvärr var solen för stark, som ni kan se på bilden. Efter denna fjälltur flyttade vi till Jämtland och genomförde runt 40 sommar- och vinterturer.

Jag ska berätta om två av dessa turer. Den 26 mars 1979 (jag fyllde 40 år den dagen) åkte vi från Blåhammaren till Sylarna. SMHI lovade fint väder med nordlig vind, vilket stämde till mitt på dagen. Då blev det helt vindstilla, en nästan konstig stillhet, sen small det. Plötsligt började det blåsa sydlig vind, som bara tilltog. Ganska fort försvann all sikt. Vi såg inte nästa kryss. I samma veva hann vi upp fyra personer som stannat, eftersom de inte såg någonting. Vi bestämde att hålla ihop med cirka tio meters mellanrum för att se från kryss till kryss. Vårt mål var ett vindskydd som ligger 2,5 km framför Sylstationen. När vi nådde vindskyddet var vinden uppe i 30-35 meter per sekund. Jag vet det eftersom vindmätaren på Systationen blåste ned och visade på 42, när den hittades till sommaren. Det hände mycket mer den här natten, men det blir för långt att berätta. Det sorgliga var att tre personer miste livet i denna storm.

Fjället har alltid något nytt att berätta. Det här året var påsken så sen som den kan vara. Det här blev vår sista tur innan vi flyttade till Spanien. Solen behärskade hela fjället från en molnfri himmel. Det var mycket varmt. Bäckar och älvar började bryta upp. För varje timme måste vi leta nya ställen för att ta oss fram. Den sista april var vi på Sylen där man firade Valborg nere vid Sylälven. Vi eldade och sjöng alla vårsångerna, när det plötsligt hördes ett dån, älven bröt upp. Vattnet forsade över isen. Vilket skådespel, oförglömligt. Nästa dag måste alla ge sig iväg eftersom Sylstationen skulle stängas för säsongen. Nu var det kris, men alla kom ned med vissa besvär. Av alla turer var den här den mest fantastiska jag upplevt.
Påsk i Spanien. Påsken är definitivt den dominerande högtiden i Spanien. Det beror på den katolska kyrkan och påskveckans enorma styrka. Över hela Spanien lägger man ned ett enormt arbete med fantastiska processioner flera dagar i rad, ibland flera processioner på en dag. Bara i Torrevieja, som är en jämförelsevis liten stad, blir man imponerad av vad som visas upp. Alla går ut för att se, från små barn till mycket gamla människor. För att de äldre skall orka med sätter man ut stolar längs gatorna. Över huvud visar man en mycket större respekt för äldre i Spanien än i Sverige, tycker jag i alla fall. Jag lägger ut några bilder så får ni se.

Det har gått två år sedan Margareta gick bort. Jag trodde aldrig jag skulle få styrkan att se på bilder och minnas allt vi haft gemensamt. Det kommer säkert flera dalar, men de tårar som kommer nu, är mera glädjetårar över vad livet hann ge oss och allt vi fick uppleva tillsammans. Det kan kanske vara en tröst att läsa, för de som oundvikligen till slut hamnar i samma situation.