Det finns så många dumma, nedsättande ord om vissa människor.
För mig är Göran en jättefin kille. Han har klarat sig själv när han fick chansen. Han är social och har en stor empati.
Berättelsen om Göran Lindberg
1943 inträffade en dramatisk födsel på Löwenströmska lasarettet. En kvinna födde tvillingar, två pojkar. Det mesta gick fel. Båda barnen fick hjärnskador. Den ena pojken nöddöptes och avled efter tre timmar. Den andra pojken överlevde, men blev kallad utvecklingsstörd. Mamman blev lämnad ensam med sitt barn och flyttade in till Stockholm, fader okänd. Det var hårda tider och kvinnan avled i fattigdom 1945. Samhället tog hand om barnet.
Jag föddes 1939 och fick inga syskon. Pappa var fabriksarbetare på Sängfabriken i Örbyhus. Mamma var hemmafru. Mina föräldrar gav mig en fri och lycklig barndom. 1961 gick jag på seminariet i Uppsala för att bli lärare. Det året kom att betyda mycket i mitt liv. Den viktigaste händelsen var att jag gifte mig med en flicka som blev min livskamrat i 57 år. Den andra händelsen var att jag fick en bror.
Jag gick i femte klass i byskolan vid Örbyhus gård. Skolan låg och ligger ännu intill slottet. Min lärare hette Mårtensson. En duktig magister som både kunde hålla ordning på tre klasser i samma klassrum, men även lära oss en massa. Mårtensson avancerade sedan och blev rektor/chef för Rickomberga vårdhem i Uppsala. Där tog man hand om barn med utvecklingsstörningar. Genom människor som arbetat inom denna vård förstår jag att miljön kunde vara hård. Ibland en nästan brutal uppfostran. Jag har inte träffat Mårtensson, men jag förstår att han ville förändra villkoren för dessa barn. Han ville helt enkelt få ut barnen från institutionsmiljön till vanliga hem. Eftersom han varit lärare och hade kvar sina klasslistor, ringde han upp sina gamla elevers föräldrar och frågade om de kunde ta hand om eller rättare sagt, om de ville ge en ung människa en ny chans i livet. Mamma och pappa var naturligtvis tveksamma, men tackade till slut ja. Detta var alltså 1961.
Göran var 18 år när han kom till Örbyhus. Han var mycket hämmad, nästan rädd. Eftersom han hade en talstörning ville han inte säga mycket. Han tittade ned i marken, vände sig ofta bort. Han visade en besvärlig aggression mot min
mamma. Detta fick jag senare en förklaring till. Vårdarna på alla institutioner han varit på var nästan alla kvinnor. De gjorde säkert sitt bästa, men den uppfostran som då användes kunde vara ganska hård. Pappa fick ofta säga till honom ”att vara snäll mot mamma”.
Jag och Göran fann varandra direkt. Jag vet inte varför, men på något vis stämde personkemin. Detta gjorde också att han tyckte om min fru Margareta, trots att hon var kvinna. Hon pratade enkelt och vänligt med honom. En förklaring kunde ju också vara att vi kom hem någon dag och gjorde roliga saker. Mamma och pappa fick ju ta hand om vardagen och dess bekymmer.
Göran förändrades mycket snabbt. Han kände värmen och kärleken i en normal familj. Pappa frågade ledningen för Sängfabriken om han fick ta med Göran till ”jobbet” för att känna på miljön. Det var ett lyckokast. Arbetarstammen på fabriken var fina människor. De hejade på Göran, pratade med honom. Enkelt sagt, behandlade honom som en medmänniska. Landstinget betalade fabriken för att Göran skulle bli anställd och utföra enklare uppgifter. Det tog inte lång tid förrän man upptäckte att Göran inte alls var utvecklingsstörd när det gällde praktiska uppgifter. Han var duktig på siffror, lärde sig mäta, hur man ställde in maskiner och hur de fungerade. Efter några år fick han fast anställning. Tänk er själva, att Göran med sin bakgrund, plötsligt får egen lön och blir betraktad som en av alla andra på jobbet. Jag märkte vilken oerhörd förändring Göran genomgick under dessa år.
———————————————————
I januari 1962 inträffade en svår händelse. Min pappa blev påkörd av en bil och svårt skadad. Senare förstod jag att detta påverkade Göran på många sätt. Han trodde att han inte skulle få vara kvar hos oss. Hans ängslan, som han inte kunde förklara för mig, gjorde att han fick magsår. Han blev inlagd på sjukhus, men allt ordnade upp sig till slut. När han förstod att han skulle få vara kvar i min familj blev han lugn och något problem med magen återkom aldrig.
———————————————————-
Jag förmodar att mina föräldrar fick betalt för att ta hand om Göran. Ersättning för mat och övriga kostnader. Vi talade aldrig om detta. Vad jag förstår var det väl Landstinget som hade ansvaret för Göran. Mamma berättade för mig att det kom ut två damer i päls (som hon sa). Det var naturligtvis deras skyldighet
att kontrollera varje hem, men mamma tyckte det var obehagligt. Min uppfattning är att det här var en kulturkrock. Mamma hemmafru och arbetarhustru, besökarna var kuratorer och hade ett annat språk. Mamma ville veta Görans bakgrund, var han kom ifrån. ”Det skall inte fru Eriksson bry sig om”. Det här är mammas ord, så jag vet inte, men hon var bitter.
—————————————————————
Hela familjen, julen 1967. Göran med Magnus.
I varje litet samhälle finns en avundsjuka, som drabbade mina föräldrar. Några spred rykten att Göran inte fick tillräckligt med mat. Jag har berättat hur Göran fick jobb och egen lön. Allting var ju nytt för Göran. Till det hörde Bengtssons kiosk. En samlingsplats mitt i Örbyhus för ungdomar. Här fanns både grillad och kokt korv och andra godsaker. Göran var glad i mat och detta var något helt
nytt. Med egen lön kunde han köpa det han ville. Det blev både två och fem korvar på en kväll. Mer behövdes inte för att starta upp skitprat. Pappa brydde sig inte om pratet, men mamma blev ledsen.
—————————————————————–
Jag och Margareta fick tre söner. Göran blev farbror. Han älskade grabbarna och de honom. Att Göran var lite annorlunda påverkade inte grabbarna det minsta. Tvärt om. Jag är övertygad om att de tidigt fick en mogen syn på människor som är något annorlunda. Det här gällde hela livet de växte upp med Göran. Jag kan välja en härlig händelse från när vi åkte slalom i Klövsjö. Göran lärde sig åka skidor, men slalom var omöjligt. Dock, han var alltid med. Göran var ju teknisk och hade skaffat sig både kamera och senare videokamera. Liftkön var lång där grabbarna stod. Göran skulle filma dem, men något hakade upp sig. Då skrek Göran så halva Klövsjö kunde höra:
– Manus, snötrom i kameran, hjälpa, kom.
Magnus skidade ur kön upp till Göran, ställde in skärpan och skidade ned. Göran tittade i kameran.
– Vänta, nu bra, åk.
De skämdes aldrig för Göran, vilken situation det än kunde vara.
——————————————————————–
Mamma och Pappa var med i IOGT, nykterhetslogen Linnéa. Göran gick med i Logen och fick många vänner där. Det fanns en inre krets medlemmar som ofta träffades privat. Mina föräldrar hörde dit och Göran blev en given medlem. De spelade kort och hade allmänt trevligt. Värt att nämna är att TVn var ny, med en svar-vit kanal som inte sände så många timmar på dygnet. Med andra ord, det fanns tid för annat umgänge. Det var många medlemmar som betydde mycket för Göran. Trots det måste jag nämna ett namn. Henry Tengvall. Han var en idol för mig som tonåring. En hedersman på alla sätt. Han och hans fru Inga bjöd hem Göran på kaffe en onsdagskväll. När Göran skulle gå hem såg han på Henry och undrade:
– Näta onsdag, sju?
– Naturligtvis.
Jag tror att det blev nästan 40 år och inte en missad onsdag.
ÖIF, Örbyhus Idrottsförening. De flesta som var med i fotbollslaget jobbade på fabriken. Göran var ju kompis med alla. De tog med honom på matcherna, både hemma och borta. Han blev ”trunkbärare”. Vi använde det ordet om väskorna med tröjor och byxor. Ordförande i föreningen var Göte Eriksson. Han och hans fru Valborg tog ofta hand om Göran. När inte Göran var hos mig på julen, var de alltid julmiddag hos Valborg och Göte. De hade sommarstuga på Åland. Tillsammans med Henry och Inga Tengvall tog de med Göran dit. En ny värld för Göran.
——————————————————————–
I början på -70 talet kom den stora sammanslagningen av kommuner i Sverige. Vendels kommun skulle gå upp i Tierps kommun. Nästan alla små kommuner som skulle försvinna passade på att ”tömma kassan” före sammanslagningen. Vendels kommun byggde Vendelbadet. Ett mycket imponerande bygge. 50-meters bassäng med hopptorn, innebad och kaffeteria. Vendelbadet blev Görans andra hem.
När badet invigdes öppnade kommunen för en tävling. Den som hade simmat längs under sommaren skulle få pris. Om han inte besökte oss var han på badet. Damerna i kaffeterian blev hans bästa vänner. Göran döpte dem till ”hönorna”. Göran ”förstörde” hela tävlingen. Han vann överlägset varje år. Den enda som kom i närheten av Görans simning var Rut Nilsson. Hon måste ha varit mycket gammal, men simmade varje dag. Jag har ett protokoll från Vendelbadet. Där står att Göran från 1975 till 2009 hade simmat 858 mil.
Under den här perioden var Göran med i Vinterbröderna. En hurtfrisk skara män som träffades varje vecka och badade vinterbad. Det här visar också vilken fin sammanhållning det fanns i Örbyhus. Göran blev alltid inbjuden att vara med. En stor del av hans utveckling finns i detta.
—————————————————————–
1974 orkade inte pappa och mamma med att sköta sin villa längre. De flyttade till en trea på Blomstervägen. Göran fick under de här åren gå en hel del kurser för att lära sig grunderna för att klara sig själv. Han hade naturligtvis lärt sig mycket hos mamma och pappa, men de här kurserna var mycket bra. Han lärde sig läsa hjälpligt. Klarade rubriker. Han lärde sig mycket om matlagning, tvätta själv, betala med bankgiro m.m. Nu fick Göran en egen liten lägenhet bredvid mamma och pappa. En milstolpe i Görans liv. Pappa hjälpte honom fortfarande med svårare saker som att deklarera, men det mesta skötte han strålande.
En stor händelse var år 1978 när Göran köpte moped. Det fungerade hur bra som helst. Nu kunde han åka långa sträckor och upptäcka nya vyer. Det kunde vara fotbollsmatcher, fester och allehanda saker som intresserade honom.
Kurserna Göran gick gjorde att han nästan blev en ”nörd” på att sköta sin kropp. Förutom simningen promenerade han långa sträckor. Han var noga med att äta rätt. Varje dag kollade han vikten. Han rakade sig och duschade varje dag.
Göran med Magnus.
————————————————————————-
När pappa kände att han inte orkade längre pratade han med vännen Sören Forsling om att ta över ansvaret för Göran. Sören och hans fru Marianne blev nära vänner till Göran. Sören kunde ekonomi och planerade på ett ansvarsfullt sätt Görans ekonomi. Göran var mycket medveten om, att man inte skulle göra av med mer pengar än man hade. Sören öppnade bankkonton med bra ränta där Göran sparade varje månad. Aktier eller riskfyllda placeringar var uteslutet. Göran tjänade ju bra och detta gjorde att hans konton växte. När han köpte något var det alltid kontant. Jag hade bra kontakt med Sören och litade på honom till 100 procent. Ett återkommande inslag var kaffe varje lördag kl. 15 hos Marianne och Sören. Efter att Sören gått bort fortsatte Göran detta ända tills Marianne flyttade in på Vendelgården.
—————————————————————————-
Göran var helt ointresserad av kvinnor och sex. Det hade sin naturliga förklaring. Han föddes 1943. Ute i Europa härskade Nazisterna. Deras ideologi var att alla avvikande människor skulle tas bort. Den här synen var nog ganska stark bland vissa även i Sverige. De skulle inte tas bort, men inte fortplanta sig. Göran blev helt enkelt kastrerad. Han funderade säkert över det här med barn och deras tillkomst, men inte något djupare. Göran hade ju video. Han hyrde filmer av olika slag. Jag såg att han hade porrfilm och frågade honom vad han tyckte om den. Konstigt, tokig gymnastik var hans svar. Ja, så kan man ju se det.
Senare togs den frågan upp i Sverige. Människor som blivit tvångssteriliserade fick ersättning från staten. Jag pratade med Göran om detta. Förklarade att han kunde få ersättning, men han var helt emot detta. Han ville absolut inte blanda in några myndigheter.
—————————————————————————
1984 avled pappa Birger. Vi hade begravning i Tegelsmora kyrka. Det var mycket folk. Vänner från IOGT, representanter från arbetarrörelsen, många släktingar. Pappa hade tolv syskon, inte alla i livet. Jag och Margareta, mamma och Göran satt längst fram. Jag märkte att Göran reagerade mycket starkt. Han hade aldrig varit med om någon begravning, sett en kista så nära. Han började gråta och skaka. Förmodligen kände han sig generad över sitt beteende, fast det ju var helt naturligt. Att något hände insåg jag senare. Göran vägrade att gå på någon begravning.
Mamma Aina blev svårt dement bara några månader efter pappas bortgång. Hon fick plats på en sluten avdelning. Jag och Margareta hälsade på henne, men Göran ville inte följa med. Hon avled inom två år. När mamma flyttade måste vi säga upp lägenheten och ta reda på möbler och andra saker. Jag frågade Göran om det var något han ville ha. Han tittade på mig:
– Göran inte äjva.
Jag förklarade att han hade rätt, men att det kunde vi bestämma själva. Möbler behövde han inte, men vissa saker tyckte han om. Särskilt tavlan Grindslanten och några klockor.
– Annes och Magajeta döda, Fjöna ärva?
Han kallade tidigt sönerna Fröna när de var små. Jag nickade, men såg att han funderade, förklaringen kom många år senare.
—————————————————————————–
Julen 1989
Göran och Mats klär granen
————————————————————————-
1993 fyllde Göran 50 år. Jag pratade med Görans alla vänner och vi ordnade en stor fest. De som gjorde mest och fixade allt med mat var ”hönorna” på badet, men många andra hjälpte också till. Det kändes som om hela Örbyhus var där. Det var många tal och presenter. Mina söner är alla musiker. Magnus kan verkligen hålla igång. Han skojade med Göran på scenen, den ena tjejen efter den andra dansade med Göran, som verkligen var i form. Allsång och spex hela kvällen. Det var högt i tak, men inte en droppe alkohol.
——————————————————————————
Fjällvandringen
Margareta och jag var vana fjällvandrare, både sommar och vinter. Vi funderade på om vi kunde ta med Göran. Han kunde åka skidor riktigt bra på längden, men om det blev för brant gick han på näsan. Han hade mycket dålig koordination, men bra kondition. Vädret på fjället kan vara mycket varierande. Det kan slå om snabbt. Skulle han klara en storm? Vi pratade med Göran. Han ville absolut. Vi beslöt att ta den klassiska turen i Jämtlandsfjällen. Storulvån – Blåhammaren – Sylarna – Storulvån. De är snälla fjäll med vindskydd på alla lederna. Vi hade tur med vädret när vi startade. Sol och måttlig vind. Från Storulvån till Blåhammaren går leden mest uppåt. Det gick hur bra som helst. Vi berömde Göran och han var på strålande humör. Nästa dag samma väder. Blåhammaren – Sylarna är ganska långt, 22 km. I början är det långa utförslöpor, inte branta, men det kan bli hög fart om man släpper på. Jag åkte sakta och tittade på fjällen runt. Då såg jag Göran sticka iväg i störtloppsställning. Vinterlederna går alltid rakt tills de svänger tvärt. Vi hade medvind och bra skidor. Göran kunde inte bromsa, farten ökade. Till slut kom han fram där leden ändrade riktning. Han fortsatte rakt fram ut i lössnön. Jag såg ett snömoln som nästan förmörkade himlen. När vi kom fram såg vi en snögubbe som fräste av ilska. Toppluva, stavar och skidor låg utspridda över fjället. Han pekade på mig och skrek:
– Jag och Majeta gåj ned, Annes åka själv.
Jag tror det är enda gången som han varit riktigt arg på mig. Självförtroendet hade fått sig en knäck och någon måste ju rå för det. Margareta hjälpte Göran med all snön och grejerna. Hon höll med Göran. Vi går tillsammans ned och åker skidor upp, det blir bra. Det tog bara några minuter, sen var allt bra igen.
Sylstationen är en stor och fin anläggning. En härlig matsal med utsikt mot massivet. Där finns duschar och bastu. Göran tyckte om att bada bastu. Det fanns tre tider för dusch och bastubad. Först gemensamt för kvinnor och män, sedan bara kvinnor och sedan män. Göran ville inte vänta. Han stegade iväg och jag måste hänga på. Jag såg att Margareta hade svårt att hålla sig för skratt. Nu var det inte vilka kvinnor som helst. Norska skidlandslaget var där. Det var snygga tjejer och hade tydligen inget emot att visa upp sig. Göran reagerade inte det minsta (naturligtvis), men jag fick problem. Även om man älskar sin fru har man ju hormoner som inte går att styra över. Göran bastade på, jag väntade vid duscharna, vänd mot väggen.
Sylarna
——————————————————————–
1979 köpte Göran en lägenhet inne i centrum. Det var en något större etta på tredje våningen. I samma område blev det 1993 nya tvårummare till salu. Det var fina lägenheter. Göran ville ha en lägenhet på nedre våningen. Han fick hjälp av Swedbank, där anställda kände Göran väl. Det var lite snack bland hans vänner. Skall du verkligen köpa, du bor ju bra i din etta. Allt i välmening. Jag svarade Göran att vill du så köp. Det var redan då en bra Brf med god ekonomi. Göran var mycket intresserad av blommor. Nu skulle han få plats för sina odlingar. Göran åkte ned till Fyrisån och hämtade vatten. Han hade lärt sig att det var bäst för blommorna. Han skötte allt exemplariskt. Det var en fröjd att se så fint han ordnade allt.
——————————————————————–
Göran tog ofta ut en vecka semester i september, när han hälsade på oss. Vi eldade huset med ved. Göran hjälpte till när vi avverkade. Vi hade mycket roligt hela dagarna. På kvällen blev det god mat och olika spel. En kväll hände något underligt när vi lagt oss. Vi hade släckt och började somna. Då hörde vi att Göran rörde på sig. Han kom in till oss i mörkret och satte sig på min säng.
– Är det något fel Göran? frågade jag.
Tyst länge, sedan började Göran prata.
– Jag har mamma och pappa och bror i Kateholm (Katrineholm). Jag var inte riktig så jag fick inte stanna.
Det var tyst, det var mörkt. Margareta reste sig, upprörd.
– Det kan inte vara sant Göran.
– Jo, Göran inte riktig.
– Snälla Göran. Du är visst riktig. Så får man inte göra i Sverige. Vi har lagar som skyddar barn.
Jag harklade mig och tog i Göran.
– Vill du veta din bakgrund? Det går att ta reda på allt.
– Annes göra?
– Nej, vi anlitar en juristbyrå. Du vet vad advokat är?
– Kosta pengar?
– Ja, men det fixar vi.
– Så göra, bla.
Göran gick in till sig och somnade. Margareta och jag pratade länge. Vi var ganska uppstressade.
Någonting hade hänt med Göran. En kväll senare, när vi satt och drack kaffe frågade han:
– Fröna äva Annes och Maleta, lång paus. Vem äva Göran?
Det här blev svårt. Hur skulle jag på ett enkelt sätt förklara detta.
– Du har inga barn. Du har ingen släkt, så vitt vi vet. Då går pengarna till staten.
Göran nästan exploderade.
– Staten! Jag vill inte staten äva, aldjig.
– Det finns ett annat sätt. Du kan skriva ett testamente.
– Jag kan inte skriva.
– Du behöver inte skriva. Vi pratade om jurist, advokat härom kvällen. En sån skriver och du säger vad du vill.
Senare besökte vi en juristbyrå. De fick i uppdrag att ta reda på Görans historia. På samma gång pratade de med Göran och upprättade ett testamente. Sen åkte vi ut och åt på restaurang. Göran var mycket nöjd.
Göran på besök. Julen 1988.
——————————————————————————-
Vi blev kallade till juristbyrån. Göran var mycket spänd. Han satt alldeles tyst och lyssnade. De berättade följande:
Du föddes på Löwenströmska sjukhuset, utanför Uppland Väsby 1943. Ni var tvillingar. Det blev en mycket svår födsel. Din bror skadades så svårt att han avled efter tre timmar. Ditt huvud klämdes också. Därför har du besvär att lära dig vissa saker och att tala. Du och din mamma flyttade till Stockholm. Där avled hon 1945. Du var alltså två år och samhället tog hand om dig eftersom du inte hade några föräldrar. Du flyttades till ett hem för föräldralösa barn i Katrineholm. Senare flyttades du till Rickomberga vårdhem i Uppsala.
Göran satt helt stilla och lyssnade uppmärksamt.
Den som var chef på Rickomberga vårdhem var en f.d. folkskollärare som hette Mårtensson. Han ville att barnen på vårdhemmet skulle få ”riktiga” hem, varför han kontaktade människor som ville ta hand om barnen. Nu skall du få höra något mycket intressant. Denne Mårtensson hade varit lärare för din fosterbror Anders, när han gick i femte klass på Örbyhusgårds byskola, vid slottet. Byskollärarna på den tiden hade god kontakt med alla föräldrar. Mårtensson mindes Anders och visste att han nu skulle vara 22 år. Han ringde Anders föräldrar, Birger och Aina Eriksson. De sa ja och du fick ett hem. Du kom till Örbyhus sommaren 1961.
Göran såg på mig och Margareta, tårarna rann nedför kinden. Margareta kramade honom. Det här var ett mycket starkt ögonblick för oss alla.
Juristen fortsatte:
Du har en pappa. Han är mycket gammal. Han har en familj med tre vuxna barn, dina halvsyskon alltså.
—————————————————————-
Som ni förstår var det svårt för Göran att fatta allt detta. Vi fick papper på allt och kunde repetera för Göran när vi var hemma. Han frågade om och om igen om olika saker. Nästa dag frågade vi Göran om han ville besöka sin familj. Det blev ett stenhårt Nej. Han ville absolut inte ha några kontakter.
– Hal familj, behövel inte mera.
Senare avled hans pappa. Vår jurist skötte om allt. Göran fick sitt arv, men var helt ointresserad. Han ville överhuvud inte prata något om detta. Helt klart var Göran mycket lättat, nu när han visste sin bakgrund.
———————————————————————————
1999 köpte Margareta och jag ett boende i Spanien (Torrevieja). Vi avsåg att bo där större delen av året. För att inte helt tappa kontakten med Jämtland köpte vi med Magnus familj ett sommarboende i Hoverberg. Byn dit vi kommit 1964. Där kunde vi träffas med alla vänner under sommaren. Vi pratade med Göran om detta, men han var inte alls orolig, tvärt om. Nu kunde han ju få åka till Spanien. Allt knallade ju också på som vanligt i Örbyhus. Göran simmade på. Alla fina vännerna som hjälpte honom var fortfarande pigga trots stigande ålder. Datoriseringen gjorde att jag kunde ringa på Skype utan större kostnad. Vi höll kontakten varje vecka. Det blev många besök i Spanien. För det mesta följde han med någon av sönerna m.fam. När han blev van åkte han själv med assistans. Ett roligt minne var när jag väntade på honom på Alicante flygplats. Plötsligt dök han upp själv.
– Inte vänta asitant, hitta själv.
När han fyllde 70 år hade vi fest i Torrevieja. Han fyller år i februari. Polen är öppen, men ingen badar då, jo Göran! Spanjorerna gjorde stora ögon, men ingen stoppar en medlem av vinterbröderna från Örbyhus.
Det viktigaste som hände under den här tiden var att Sören Forsling inte orkade längre. Han pratade med Håkan Andersson som var vaktmästare där Göran bodde. Håkan var en mycket fin människa och kom att betyda mycket för Göran. Inte bara Håkan utan även hans fru Anna-Lena blev ett stort stöd för Göran. Jag fick mycket god kontakt med Håkan och visste att Göran var i goda händer.
—————————————————————————-
Göran firar 70 år i vårt hem i Torrevieja, Spanien.
——————————————————————————–
Den 10 mars 2014 avled min hustru Margareta i vårt hem i Torrevieja. Det förändrade mitt liv totalt och kanske även Görans, som haft förtroende och tyckte om Margareta. Problemet för mig var hur jag skulle berätta för Göran. Jag ville inte ringa. Det var inte säkert att han skulle förstå. En av mina söner åkte till Göran, som blev glad för besök. När de pratat en stund berättade Mikael för Göran vad som hänt.
Göran satt tyst ganska länge. Mikael sa ingenting. Då såg Göran på Mikael:
– Annes då? Må bla?
Det här har gripit mig djupt. Det visar vilket socialt patos Göran har. Han har ofta överraskat med empati för andra, mer än vad många s.k. normala visat.
Margareta kremerades i Torrevieja. Vi hade sedan begravning hemma i Sverige. Göran ville inte vara med. Han orkade inte. Jag förstod honom.
Tiden i Spanien var nu över. Jag flyttade hem och bosatte mig i Sigtuna. På det viset kom jag nära Göran.
———————————————————————–
Våren 2015 blev Göran påtagligt sämre. En morgon när Håkan besökte honom låg han på golvet och kunde inte resa sig. Han mådde illa och ville kräkas. Håkan ringde mig och jag åkte över till Göran. När det här hände hade Göran ingen hemhjälp. Han skötte allt själv. Lagade mat, handlade, städade och betalade räkningar över Bg. När jag kom var Göran mycket sämre. Håkan hade sitt arbete att sköta och måste avvika. Jag beslutade att ta Göran i min bil och åka till Tierps sjukhus. Göran höll i en hink som han kräktes i med jämna mellanrum.
Det här var en ny situation för mig, vilket förklarar mitt handlande. Jag skulle naturligtvis ha ring 1177 eller 112 och fått en ambulans. Gjort är gjort, vi kom till akuten på Tierps sjukhus och blev väl omhändertagna. Däremot var det problematiskt för dem att konstatera var det var med Göran. Till slut beslöt de att sända Göran vidare till Akademiska, eftersom det kunde vara en hjärtinfarkt, vilket Akademiska senare konstaterade.
Göran fick åka ambulans och jag körde efter i min bil. På Akademiska var det lång kö. Göran fick vänta i en säng, där jag satt bredvid honom. Det tog halva natten innan Göran skrevs in och jag kunde åka hem.
Efter denna händelse beslutade Akademiska att Göran skulle få en pacemaker.
—————————————————————–
Jag förstod att Göran skulle få det svårt att helt klara sig själv, varför jag kontaktade ansvariga på Tierps kommun. Från första kontakt fick jag ett mycket vänligt och kunnigt mottagande.
I början var Göran negativ till att ta emot hjälp. Han tyckte han kunde klara sig själv. Vi hade möten med ansvariga på Tierps kommun, som föreslog åtgärder, men Göran ruskade på huvudet. Vid ett möte sa Håkan och jag ifrån på skarpen. Du kan inte begära att vi skall hjälpa dig med allt, vi hinner inte och kan inte. Vid detta möte var även en sjuksköterska med. Hon förklarade lugnt och vänligt saker som hon måste utföra. Göran lyssnade och förstod. Göran insåg nu sin situation. Det var viktigt för mig att Göran var positiv till hjälp och inte tvingades till sina beslut.
Åren som följde var trots allt ganska positiva. Bra läkarhjälp gjorde att han fick rätt mediciner och fungerade bra. Han orkade åka med mig till mitt hem i Sigtuna, där vi firade midsommar. Likaså besökte vi mitt barnbarn i Östersund, när hon tog studenten. En bit från Örbyhus vid kusten ligger Fagerviken. Genom vänner har jag tillgång till en stuga, där vi bodde några dagar. För övrigt gjorde vi små dagsturer till platser i Uppland. Vi hade med oss rullstol och noggranna instruktioner när det gällde mediciner m.m. Görans mentala hälsa hade inte förändrats. Både jag och Göran tyckte det var roligt.
Långörn, Upplands Fagerviken
—————————————————————–
Åren som följde var jobbiga. Göran fick stora problem med balansen. Han ramlade två gånger och bröt lårbenshalsen. Kisseriet fungerade inte och han fick katet. Hjälpen utökades hela tiden, även nattbesök. Dock, allt fungerade utmärkt. En fantastisk personal och ledning gjorde sitt jobb. Jag hade god kontakt med alla och kände trygghet.
Det mest fantastiska var att Göran var så positiv. Han tyckte det var roligt när personalen kom. De skojade med honom och han hängde med.
En dag berättade Håkan att han blivit sjuk. Han hade fått cancer. Ett tag trodde vi att Håkan skulle klara sig, men det gick inte. Göran reagerade precis som när Margareta gick bort. Han sa ingenting, tog det lugnt, men ville inte gå på begravningen. Det kändes tungt för mig, eftersom Håkan var en trygg vän att ringa till.
Våren 2024.
Göran har försämrats succesivt. Han känner själv av detta och är klarsynt i sina beslut. Han vill inte åka bort över natten, men gärna små turer. Dock vill han sitta kvar i bilen, eftersom benen hela tiden blir sämre. Något han till varje pris vill fortsätta med är lunchbesöken på restaurangen Pärlan. På helgerna serverar de fjällröding. Göran får sin fjällröding vilken dag det än är. Det otroliga är att Göran hela tiden är så positiv och glad. Han klagar aldrig. Än en gång måste jag framhålla personalen inom hemtjänsten. De är positiva, glada och har humor. För Göran är de som goda vänner som hälsar på. Det har blivit lika för mig. Jag har lärt känna de flesta och ser dem som vänner.
——————————————————————–
Under den här perioden har det börjat hända saker. Det har kommit barnbarnsbarn. Göran är mycket intresserad och vill träffa dem. Han frågar mig hela tiden hur de mår. Föräldrarna (barnbarnen) sänder bilder, som hamnar på väggen i Görans sovrum, men han vill ju träffa dem också. Först kom Aline. Hennes föräldrar bor i Gävle, så det var enkelt. Sen kom Ellinor. Hennes föräldrar bor i Luleå. Det löste sig också. Paulina och Markus beslöt sig för att hålla dopet i Gamla Uppsala kyrka. Mycket för att de hade mycket av sina vänner i Uppsala. Göran var med på dopet och festen efteråt. Kort därefter kom Birger Elton, lillebror till Aline, Gävle alltså. Observera namnet Birger, det hette min pappa. Birger Eriksson i Örbyhus. Den 20 mars 2025 föddes det fjärde barnbarnsbarnet, en pojke som heter Aston.
Göran och Aline målar tillsammans.
Ellinors dop i Gamla Uppsalas kyrka. Aline vilar tryggt på Göran. Barnbarnet Matilda håller i Ellinor som Göran stryker på armen lite försiktigt.
Göran med lilla Birger Elton.
———————————————————————-
I maj 2024 inträffade det som inte får hända. Göran ramlade och fick en spricka på bäckenbenet. Han vårdades på Akademiska och fick sedan komma till ett korttidsboende på Vendelgården i Örbyhus. Den här olyckan tog hårt på Göran, han blev klart sämre än förr. Göran trivdes på korttidsboendet. Han hade folk runt sig hela tiden och ”maten var god”. Efter tre veckor fick Göran flytta hem. Tack vare den utmärkta hemtjänsten fungerade det mesta bra. Problemet var att gå i trappan för att komma ut. På nyss nämnda Vendelgården finns också ett äldreboende, som Göran kände till. Göran frågade mig om han kunde få flytta dit. Det bestämmer du, sa jag, men vi kan kontakta kommunen om du vill.
Vi har nu träffat ansvariga på kommunen och gjort en ansökan om att få flytta till Vendelgården. Problemet är att det inte finns plats på Vendelgården. Det kan röra sig om lång väntan. I Tierp fanns äldreboendet Villa Siggbo. Jag frågade Göran om vi skulle åka dit och se på boendet. Göran tyckte detta äldreboende var fint, varför vi ansökte om att bo där. Nu bor Göran på Villa Siggbo och trivs utmärkt.
Göran har ett bra minne. Han berättade saker som jag glömt. Det jag skrivit läste jag för honom och fick ”godkänt”.
Det kan säkert förekomma faktafel i berättelsen. Allt är ju minnen från mig och Göran. Värre är om jag glömt nämna personer som hjälpt och betytt mycket för
Göran. Det är lätt gjort när man skall minnas många år bakåt. I så fall ber jag dem om ursäkt.
Juni 2025
Anders Trense
Så hände det som inte fick hända. Allt var ju så positivt. Göran trivdes verkligen på Villa Siggbo. Vi hade till och med ett barnbarnsbarns-kalas där med Göran. Det var barnbarnet Amanda som med sina barn Aline och Elton firade Alines femårsdag med Göran på Villa Siggbo.
Göran ramlade och slog sig i armen och huvudet. Göran lades in på Närvårdsenheten på Tierps sjukhus. Skadorna var för svåra och Göran avled lördagen den 27/9 10.03. Jag och Mats var med honom. Vi försökte få kontakt med honom genom att prata högt. Då tittade han upp, försökte säga något, men orkade inte. Sen slöt han ögonen och somnade in.
Sigtuna den 29/9 2025
Anders Trense.
