Decemberljus

Länge sedan jag skrev en blogg, varför?
Tidsbrist? Absolut inte. Lat? Nja…  Inspiration? Ja, inte har det bubblat precis, men. Vaddå?I vilket fall tände det till lite i veckan. Sonen Mats frågade om jag ville följa med upp till fjället. Han var ledig en tid och tänkte jobba med stugan i Gräftåvallen och behövde en hantlangare samt hundvakt.
Ett otroligt skitväder välkomnade oss på efyran och inte blev det bättre. Mats stora krajsler var fullpackad och efter rullade en kärra med en stor skoter samt mera prylar. Trots bra dubbade däck började vi undra om vi skulle klara de långa backarna upp mot fjället. Det var enkelt sagt snorhalt. Vi kom upp till Gräftån, men det var på jäsken, som vi säger i Jämtland. Nu återstod en brant backe upp till Mats stuga, men där tog det stopp. Kolmörkt, regnblandat snö samt full storm. Jag och hunden Poppe kämpade på i snön och nådde stugan. Mats lastade av skotern och kom lite senare. Därefter gick han tillbaka till bilen, kopplade loss kärran, backade ned i backen, tog ny sats och kom upp.

Om detta hänt i huvudstaden hade det varit en katastrof.
Jo, det är sant. Jag känner själv stor irritation om inte allt fungerar, när jag nu bor nära Fjollträsk. Tar man risken och utmanar när det är storm, glashalt och kolmörkt får man skylla sig själv – och då klagar man inte. Detta skulle förmodligen ha blivit 15 minuter i Rapport, en upphetsad reporter i vantar och halsduk, men barhuvud, skulle beskrivit stadens undergång och senare intervjuat borgarrådet om orsaken.

Ett annorlunda ljus
Förutom att hantlanga var mitt viktigaste jobb att gå ut med Poppe, tidernas hund (som alla hundar). Vi är ganska lika varandra, börjar närma oss 80 år och mår därefter. Pinkar rätt ofta, taskig balans, ser och hör dåligt, jämt humör samt är måttligt intresserade av motsatta könet. Det enda som strängt taget skiljer oss åt, är att Poppe har fyra ben och jag två. Morgonpromenaden hade hittills varit ganska grinig, men nu kom morgonen med stort M. Några minusgrader, helt vindstilla och klarblå himmel. Det är nu som minnena kommer fram. Sakta kröp solen upp över horisonten. Vi pratar ofta om vårvinter i fjället, om solen, men inget slår ljuset en stilla morgon i december. Det blir som ett orange lyster över fjällväggen.

Det är så vackert att man blir tårögd. Dock, jag känner sakta en förändring. För några år sedan var det tårar av sorg, nu är det tårar av tacksamhet. Tacksamhet över allt vi fått uppleva.

20161207_092302 20161212_223205

4 reaktioner på ”Decemberljus

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *