Jag har inte skrivit någon blogg sedan början av oktober. Det har sin förklaring. Jag har inte mått bra och då saknas lusten att skriva. Det började under november och har sedan blivit värre. Trots långa promenader och gymträning har jag bara blivit tröttare och tröttare. Varje morgon har jag mått illa och meningen med att gå upp har mer och mer saknats.
Till sist går man till doktorn. Det måste ju vara något fel. Det är en bra doktor, tycker jag. Jag berättar om mig själv, hur jag mår och om förlusten av Margareta.
– Du får gå till labbet nu och ta lite prover. Jag ringer i morgon.
Nästa dag, redan klockan åtta ringer det.
– Dina värden är bra, inget att anmärka på.
– Moliere, Den inbillade sjuke, sa jag.
– Nej inte alls, men du har en djup depression.

Vi pratar länge och jag inser hur rätt han har. Första tiden efter Margaretas bortgång var jag helt utslagen. Det har jag tidigare skrivit om i denna blogg. Så småningom börjar livet sakta komma igång. Sen är det inte ovanligt att efter 18 till 24 månader kommer nästa smäll. Man inser plötsligt att det är definitivt. Det här gäller inte alla, men många. Så vad gör man? Den legendariske skidåkaren Per Elofsson myntade ett uttryck: Det är bara att bryta ihop och köra vidare. Eller inte köra vidare…

Doktorn igen: Du vet att det inte är något fysiskt fel. Bara det gör att du kanske kan kämpa på, försöka aktivera dig på flera sätt (men det har jag ju gjort hela tiden, min tanke). Du kan också få medicin mot depression. Allt är upp till dig. I vilket fall går det över, även om det i nuläget är mycket tungt.
Jag tog mitt beslut och vi bestämde att träffas om en månad (eller tidigare om läget skulle försämras.) Detta var den 5 januari 2016.

8 februari 2016. Solen kryper upp några minuter tidigare varje dag. Det blir ljusare. På något sätt känns det lite ljusare i huvudet också. Jag orkar mera. Ibland handlar det om detaljer. Vännen Lars-Herman tog mig med på ett lunchmöte. Lunchmöte? Jo, vi är ett gäng sportiga farbröder i min ålder, som träffas varje torsdag. Vi äter och löser sedan världens problem. Det här är grabbar som vet vilka GRE-NO-LI och Nacka var, samt andra dylika viktiga kunskaper. För övrigt är alla trevliga. Åsikterna är delade, men ingen blir sur. Dessa träffar betyder lika mycket som några Setralin-piller.

Författandet. Orkar man inte skriva blogg, så är det förstås ännu svårare att skriva böcker. Jag har två manus färdiga. Ett måste jag ändra på, ett är på bedömning. Om de inte blir antagna av förlaget lägger jag ut dem här på nätet, gratis för att ladda ned. Tre tidigare böcker som är slutsålda sedan länge ligger redan där (Stormbyar – Höststorm – Eld i berget). Tre böcker finns att köpa, så dem kan jag inte lägga ut på nätet (Maria! Jane? – Fyra på fjället – Naserian). Sen har jag två urgamla manus som jag skall titta på och besluta om de skall få försvinna i glömskans dalar eller göras om (Bergsfolket och Byskolan). Jag fick reda på hur många som lånat mina böcker under 2014. Över två tusen! Det var som ….Jag kanske ska se över Bergsfolket och Byskolan i alla fall.

Detaljer var det. ”Brorsan” (de insatta vet vem jag menar) har haft infarkt och mått dåligt. Nu har allt ordnat sig, han mår bra (och då mår jag bra). Två nära vänner har legat på om att besöka dem i Torrevieja. Jag åker i april. Se där.

Innan dess.  Mellansonen har fått fart  på den åldrande bilen (Opel -95). Nu skall jag besöka några vänner här i Sverige, om vägarna blir bara – och de blir de ju så småningom. Se där.

(Fotnot. Setralin=medicin mot depression)

God svartvinbärssylt och dess verkningar. De som läst mina inlägg i Facebook, vet att jag blivit helt betagen av Annikas svartvinbärssylt. Nu har jag ätit denna supergoda sylt till gröten i flera veckor, vilket gjort att de små hjärncellerna under det gråa håret börjat röra på sig. Jag ska övertala Annika att vi ska starta ett företag och sälja denna sylt. Namnet är redan klart:
SuperAnnikasSvartvinbärssylt.
Vi måste förstås ha en kortare version i vår logga. Jag hade tänkt mig SAS. Bakom texten skall vi ha ett flygplan som strävar upp mot himlen. På stjärten av flygplanet skall det vara en bild av Annika och hennes moder (som äger buskarna, tror jag).

Vi skall satsa stort. Vi skall inte stå på någon marknad i Svinträsk, nej rakt på de stora pengarna. För det första skall sylten marknadsföras som något unikt, otroligt. Namnet blir på engelska, men skall ge en antydan om var sylten kommer ifrån, att buskarna växer i Norra Europas sista vildmark (Hede).

Varför på engelska? Jo, sylten skall säljas i London. Under mina år i Spanien hade jag en granne, som var från London. Vi delade ofta en Guinness och blev riktiga polare. Hans farfarsfar kom från Sverige. Han skulle utvandra till Amerika, men steg på fel båt i Göteborg och hamnade i London. Farfarsfadren hette Harald och öppnade en liten affär mitt i London. Butiken kallade han för Haralds, men insåg fort att han måste byta namn och då blev det Harrods. Den har ju växt lite sedan dess, så att säga. Nuvarande ägaren, min kompis alltså, heter också Harald. Det har alla förstfödda söner gjort.

Nu ringde jag Harald och surrade lite om min idé. Inga problem, sa Harald. Ni får en liten yta på första våningen, men burkarna måste kosta skjortan. Jaha, sa jag. Hur mycket…. Minst 200 pounds per burk, annars kan ju vilken turist som helst köpa. Jag försökte räkna i huvudet. 200 pounds gånger…. vad ligger poundet i nu….c:a 13 kr….Det blir ju 2600 kr, oj då.

”Det är det som är grejen Andy, sa Harald. Du vet att jag umgås med finanskillarna i city. Dessutom spelar jag hästpolo med Charles, kronprinsen, och hans söner.
”Spelar du hästpolo. Är det när man sitter på en häst med en krocketklubba och slår på ett klot?”
”Du är insatt hör jag Andy, men det är kul. Dessutom får man ibland hälsa på Elisabeth om man vinner.”
”Elisabeth?”
”Drottningen. Jag kan kanske ge henne en syltburk. Då kan ni skriva Kunglig Hofleverantör på burken”.
”Det är som travet suckade jag. Kusken blir intervjuad i TV och ägaren får en massa pengar och du får hälsa på drottningen, men vad får hästen?”
Harald skrattade.
”Nu låter du som en riktig svensk. Förresten får nog hästen sitt. Om det är en hingst får han gå i en hage med tjugo ston och sätta på alla.”
”Frågan är om inte ägaren skulle vilja byta med hästen” sa jag.
Nu kom vi lite från ämnet, men ok. Jag förstår Harald. Om de där människorna köper sylten, ska naturligtvis övriga kändisar också hänga med, så är det ju. 200 pounds för dem är ju som en skit i rymden.

Hur ska företaget styras? Själv blir jag VD och Annika blir tillverkningschef, så långt ganska lätt. Dock, vi måste ha en ekonomisk ansvarig, någon som deklarerar och fixar avdragen. Det måste ju till ganska många buskar. Vi kanske måste öka antalet, då blir det väl rotavdrag? Det här har jag inget vidare koll på. Det lär ju finnas rutavdrag också, eller? Snårigt det här med avdrag.

Sen har vi ett delikat spörsmål. För att inte bersbona skall tro att vi blivit stora på oss måste de ju få chansen att köpa sylten. Jag hade tänkt att vår eminenta ICA-handlare, Kurt Jonsson, skulle få sälja syltburkarna till ett reducerat pris. Inte mer än en burk per familj, dessutom måste de köpa min senaste bok, Naserian, för 60 kr. Till avtalet hör också att Kurt inte skall få tjäna något själv på affären. Han får ju ha sin logga här i min blogg, vilket bör räcka.

Framtidsplaner. Går det som jag tänkt kan vi nog ta över första våningen på Harrods inom två år. Två år senare kan vi nog gå in på börsen. Sedan säljer vi till kineserna och startar ett litet museum i Hede, där vi berättar hur allt började. Annika kan gå omkring i folkdräkt och bli fotograferad med Sonfjället i bakgrunden. Namnet på museet ger sig själv: Annikas bär buskar. Kort blir det ABB, men… det går ju inte. Det är ju ett stort börsbolag och kan blandas ihop med vårt, hur gör vi då? Jo, vi lägger dit ett A för Anders (VD). Då blir det ABBA, lätt som en plätt.

Ja, då skulle väl allt vara klart. Nu gäller det bara för tillverkningschefen att producera någon miljon burkar. Frågan är om buskarna räcker till, jag kan bidra med en på Granlunda.

Här ser ni syltburken, som är designad av den franske bildkonstnären Tjarls dö Gåll (kostade skjortan). Bredvid Härjedalens landskapsblomma Mosippan.

Enligt SMHI är sommaren över nu. Frågan är när den började. Enligt samma SMHI var våren på gång i Ljungdalen i mitten av augusti. Enligt gamla Pohlman var ett mannaminne högst fem år, åtminstone när det gäller vädret. Kort sagt har vi redan nu börjat glömma sommaren -15. Nu får vi börja klaga på hösten och vintern.

Andra sommaren på Granlunda utan Margareta. Förra sommaren var bara som i dimma, tårarna skymde nästan allt. Tårarna är fortfarande med, men inte lika mycket. Mest när jag blir påmind om henne, som nu till exempel, när jag skriver. Den här sommaren har varit ett uppvaknande. Jag har insett att livet bytt skepnad. Försäljningen av huset i Spanien var ett steg på vägen. Det som påverkat mest har kanske varit vänner som gått och kommit. Tack och lov har de flesta varit vänner som varit kvar och även nya, men några har försvunnit – inte ett ljud, telefon, mail eller SMS.

Åter till verkligheten. Hur har sommaren varit då? Vädret bryr vi oss inte om, men för övrigt? När jag sammanfattar blir jag överraskad. Den har varit bra. Det började med att jag i maj besökte Sigtuna golfbana och fick många nya bekanta. På vägen upp till Jämtland tog jag mig tid att hälsa på lärarkamraten Lasse med fru Gunilla. Vi pluggade tillsammans på seminariet i Uppsala och håller kontakten. Efter god lunch fortsatte jag till Kurt i Hälsingland. Där blev det middag och lite till, så någon avfärd före tolv nästa dag var inte att tänka på.
Sen kom Midsommar här på Granlunda. Barn och barnbarn med kompisfamiljer. En riktig höjdare, även vädret klart godkänt.

Många turer till Gräftåvallen. Mats och Maria är ofta i sin stuga där och då passar jag på. Höjdpunkterna är när jag tar hunden Poppe med och knallar upp på fjället. Vi är lika gamla och håller samma tempo, både i kropp och huvud.

Poppe ser ut över sina domäner.  Han fick en hudinfektion, därav saknaden av päls på ryggen, men det är bra nu.

I juli gjorde jag en resa söderut. Det var psykiskt jobbigt att resa ensam, men gav mycket tillbaka. Först hälsade jag på Göran (bror/polare/allt) i Örbyhus. Han har haft en infarkt, men mår nu bra.
Vuxna barnbarnet Paulina med sambo Marcus hälsade på föräldrarna utanför Arlanda och fyllde även år. Stor fest med många ungdomar samt de äldre gardet. Därefter till kusten och Ahlzéns. Tempot något lägre nu, men lika roligt. Sedan upp några mil efter kusten och framme vid Fagerviken. Barndomsvännen Lars har gått bort, men hustrun Annika och jag tände enligt traditionen ett ljus på kvällen och drack kask, vilket medförde många tårar och många skratt.
Avslutningen blev Huggnora i södra Dalarna. Där bor Bengt och Kicki på somrarna med Kickis föräldrar. Vi blev bekanta i Torrevieja, där vi haft många glada stunder med vänner tillsammans. Nu hade vi lika roligt i Huggnora, som är en underbar plats med sjö och betande kor runt.

En upplevelse jag trodde var slut. Magnus blev ledig tre dagar. Hustrun med dotter drog till Kreta och fältet låg öppet. Jag har skrivit en hel blogg om denna resa, men kan inte låta bli att nämna allt igen. Det gav mig allt. Tre dagar fiske och umgänge med den natur jag älskar.

Jag har gått ned fyra kilo och förbättrat konditionen avsevärt. Nu ljuger han igen, nej faktiskt inte. Orsaken? Golf. Jag har nött på flera gånger i veckan. Släpat min vagn upp och ned och gjort enorma turer i skogen för att försöka hitta min boll eller någon medspelares boll. Leif och jag hade långa diskussioner om golf, när vi paddlade tillsammans (se, tidigare blogg). Han hör till släktet ”golf är ingen sport, fullständigt meningslöst, snobbsport…. nej, man skall springa eller åka skidor och svettas”. Nu överdriver jag medvetet. Eftersom vi är bästa vänner kan vi säga vad vi vill till varandra utan att bli osams. Jag predikade för honom: Utan golf skulle vi ha många fler hjärtinfarkter bland människor över 70 år. Vilken sport ser varje dag tusentals människor över 70 år knalla runt en mil och dessutom göra gymnastiska rörelser på olika sätt (kallas swing)? Rent socialt har golfen lika stor betydelse. Du möter ständigt nya vänner. Dessutom är det en myt att golfen är dyr.
Leif suckade och bjöd på mera kaffe. Sen måste jag ju erkänna att paddla som vi gjorde, är en upplevelse över det vanliga.

Båtturerna på Storsjön har blivit få, på grund av vädret (som jag inte skulle skriva om). De få gånger vi hann ut, var i alla fall lika sköna som alltid. Öjan är ett vackert mål, liknar Skärgården i Uppland. Till likheterna hör också gäddan Magnus drog upp, nästan lika stor som båten, nästan….

Mörkret kryper på. För sex år sedan kom en fartdåre från Åre med full sladd. Han slog emot lyktstolpen så att armaturen skakade loss. Vägverket kom och tog reda på resterna och lovade sätta upp ny armatur. Ännu ingen ny armatur. Därför är det riktigt mörkt på kvällen. Om man varit borta och glömt bort att tända ytterlampan är det knepigt att hitta stugan, men det är ju mitt fel, inte Vägverkets. Åker man dessutom taxi hem blir det ännu svårare, så att säga….

Ok, Granlunda, tack för i sommar. Nu drar jag.

Vågen som kom emot oss var enorm. När den var fem meter framför kajaken, som jag satt i, skymde den himlen. Min enda tanke var: Det här överlever jag aldrig.

Leif är en av mina genuina gamla vänner. Han är född vid Höga Kusten söder om Örnsköldsvik och tillbringar sina somrar där. Leif känner till alla öar, holmar, vikar, fjärdar, grynnor samt otaliga historier om händelser på sjön långt tillbaka. Han har paddlat kajak i hela sitt liv. Nu skulle det äntligen bli av, turen vi pratat om så många år, men aldrig genomfört. Jag har växt upp på somrarna i ett fiskeläger i Norra Uppland och vet ganska mycket om havet, men paddla kajak har jag aldrig gjort. Efter en grundlig genomgång på tolv minuter……om att paddla kajak, gav vi oss iväg.

Underbar start. Fantastiskt väder. Redan efter några paddeltag kände jag den rätta rytmen. Det här gick ju lätt som en plätt. Nu förstår jag namnet Höga Kusten. Öarna är höga och stupar ibland rakt ned mot havet. Där skall man inte gå iland, rättare sagt , det går inte, när havet med våldsam kraft bryter mot de röda stenväggarna.

Vi kom ut på de större fjärdarna och vinden tilltog. Motvinden gjorde att man måste hålla igång paddlingen hela tiden, annars flyter man bakåt. Rakt fram låg en ö där vi skulle rasta. Efter en stund undrade jag om någon flyttade ön bakåt, eftersom den låg lika långt bort hela tiden. Det gjorde inte någon för till slut var vi framme. Här var vi i lä för vinden och fick en skön vila. Leif är diabetiker och måste hålla stenkoll på sina värden. Till det viktiga hör att inte slarva med matintaget samt att kolla nivån på insulinet.                                                                                                                                                                        Här har Leif ”stuckit sig i fingret” och konstaterat att allt är ok, även om han ser lite grinig ut.

Att runda en udde. När vi kom ut på nästa fjärd blåste det upp ordentligt. Långt borta syntes en udde. När vi kommer dit är vi framme, skrek Leif. Efter en halvtimme kom nästa hojtande:
– Roderhaveri! Du ser skäret till höger. Paddla hårt med babords paddel så vi kommer i lä bakom skäret.
Jag lyckades med manövern och höll kajaken stilla intill skäret tills Leif lagat rodret. Sen bar det av igen. Att nå en udde är ungefär lika som att nå nästa topp, när man fjällvandrar. Det kommer en ny topp eller i detta fall, en ny udde. Vinden låg på och jag började bli trött, vilket jag naturligtvis inte sa till Leif, när han frågade. Har man spelat korpfotboll tillsammans och aldrig klagat, kunde man ju inte börja nu. Precis när jag kände mjölksyran i armarna rundade vi den sista udden och en underbar vik med sandstrand  och blankvatten uppenbarade sig. Som sagt, Leif visste var han hade sina smultronställen.

Sova i tält är underbart, men vägen dit är jobbigt, åtminstone om man är 76 år. Jag har ett jättefint tunneltält. Det får vara hur fint som helst, men att krypa in och ut i ett tält kräver en ung kropp. Om denna kropp dessutom vill kissa tre gånger under natten förstoras problemen. Tack vare en fin kompis med nästan samma problem, kan man koppla på galghumorn, skratta åt eländet och tjura på.
Vi hade i alla fall fina kvällar vid lägerelden, när vi löste världsproblemen. Dessutom hann vi igenom många elever som satt sig kvar i minnet hos oss. Det var alltså de stökiga och uppkäftiga. På något vis blir det med tidens gång de som satte lite färg på vardagen i skolan. Till saken hör ju också att alla blev som folk med tiden.

Ny dag med strålande väder, men vinden ökade ännu mer och fjärdarna blev större. Dessutom närmade vi oss öppna havet. Första fjärden gick ok. Vi siktade in oss på en ö, där vi skulle vila i kajakerna, innan vi utmanade den stora fjärden med öppet hav framför oss. Målet var Ulvön, som säker många känner till. Ulvön är egentligen två stora öar. De skiljs åt av ett litet sund, som människorna upptäckte för många år sedan. Eftersom sundet/viken ligger helt skyddat från havets stormar växte där upp ett fiskeläger, som växte till ett samhälle med skola, kyrka och allt som hör ett samhälle till. Nu är den epoken sedan länge slut, men det mesta är bevarat vilket gör att turisterna söker sig hit.

Vi vilade en stund sen rundade vi udden och drog efter andan. Det var nu jag trodde att jag snart skulle kila vidare. Av naturliga skäl har jag inget foto av vågorna, men stora var dom. Efter en stund bestämde Leif att vi skulle vända tillbaka bakom ön. Enligt honom var det ingen fara alls, men han ville väl inte skrämma livet ur mig. Sen visste han att om vi väntade några timmar skulle blåsten avta. Vi gick iland, åt lite och gjorde en promenad till toppen av ön. Det här var en liten ö, men ändå ganska hög.

I bakgrunden syns Ulvön och havet.

Tre timmar senare var det dags igen. Jag tyckte nog att vågorna var lika stora, men upptäckte efter en stund att kajaken klarade den fint. Den klättrade uppför vågen som en kork, varefter vi surfade utför så det sög i magen. Ibland gick vågen över hela kajaken, men det var inga problem eftersom kajaken inte tar in vatten. Leif och jag blev rejält blöta, men vaddå, vi var ju på havet.
Till slut nådde vi öppningen in mot Ulvön. Vi var mycket trötta, men belöningen var fantastisk. Plötsligt blev allt lugnt. Vi gled sakta framåt och vilade blicken på den vackra vyn som Ulvön erbjuder.

Vi satte upp tältet på den södra Ulvön. Där vilade vi ut och såg ljusen tändas på den motsatta stranden. Nästa dag skulle vi besöka Ulvöns fiskeläger, för att därefter vända hemåt.

Ulvön, en bedårande plats. Att promenera längs ”Main Street” i detta fiskeläger är en skön upplevelse. Just nu bygger man upp ett museum över gamla tider som håller hög klass. Eftersom jag själv växt upp på somrarna i samma miljö vid Upplandskusten, kom många minnen tillbaka. Jag låter bilderna tala för sig själv.

Plötsligt gick brandlarmet. Vi hade precis satt oss i kajaken och börjat paddla. Först trodde vi att det var en avskedshälsning för oss……förklaringen kom senare. Nu gick vi ut på den östra sidan av Ulvön. Här mötte vi öppna havet och det kändes. Skillnaden var att nu fick vi direkt medvind s.k. läns. Kajaken lyfte och sköt sedan framåt med en hejdundrande fart. Leif fick slita bra med rodret för att hålla kajaken rakt framåt, men fort gick det. Vi såg Ulvön till vänster och nu kom förklaringen till larmet. Det brann för fullt i skogen! Jag lyckades få upp kameran och tog en bild av rökutvecklingen.

Efter några timmar rundade vi Ulvöns spets och kom in i den vackraste av vikar. Den här stranden kunde gott konkurrera med den finaste beach på Costa Blanca. Det blev en perfekt avslutning på Den långa färden och med livet i behåll. Nästan vindstilla och en formidabel solnedgång.

Sista dagen blev en skön paddling med en svag vind i ryggen. Vi följde stranden längs flera öar. Leif berättade historien bakom alla öar. Industrier som försvunnit och dramatiska händelser för många årtionden sedan i samband med höst- och vinterstormar. När kajaken sköt upp på sista stranden var det svårt att stiga upp. Mycket för en värkande rygg, men mest för motståndet att avsluta äventyret.

Sonen Magnus och jag har gjort en fisketur i den Jämtländska vildmarken. Vi började med att bära vår lilla båt 7 km genom skogen sjungande den käcka scoutsången Jopphejdi jopphejda. Eftersom mina ben börjar bli opassande för att bära båtar fick Magnus bära de sista sex kilometrarna själv, men jag sjöng (Jopphejdi…). När vi kom fram till sjön sjösatte vi båten, men nu sjöng vi I am sailing, som Frank Sinatra gjorde så populär i filmen Singing in the rain.

Sedan vidtog fisket. Med spinnare av olika utseende drog vi upp öringar på 1 kilo, se bild. Allt under 7 hekto kastade vi tillbaka i sjön. När vi var nöjda gick vi iland på en liten ö. Där byggde Magnus snabbt en liten koja (utan ritning). Han har ju jobbat på Gärdin och Pettersson och kan sånt. Se bild förresten.

Sedan kom det viktigaste, maten med tillbehör. När vi ätit oss mätta tog vi med oss tillbehöret till stranden, där vi gjorde en liten lägereld (se bild) och njöt av stillheten. När vi njutit tillräckligt av tillbehöret och stillheten tog vi fram kompassen för att hitta rätt till kojan och somnade.

Nästa dag gjorde vi en längre utflykt. En bit upp fanns två tjärnar, som skulle innehålla grymt mycket öring. De gjorde det säkert, men öringarna var inte intresserade av oss. Vi prövade allt, fluga, mask, spinnare, övertalning, men icke. Övertalning är ett gammalt hoande som indianerna lärde mig i Nordamerika. Det kostade 20 dollar, samt att man fick en keps som det stod New York Rangers på. Jag satte på mig kepsen och skrek, men icke. Nåja, vi hade ju med oss tillbehöret så turen var lyckad. Se bild förresten.

Tredje dagen missade vi morgonfisket. På grund av tillbehöret (kvällen före) sov vi till 8.30. Det spelade egentligen ingen roll, vi hade fisk så det räckte. Dessutom skulle ju Magnus bära båten tillbaka och jag fisken. Det blev på sätt och vis ganska jämt, eftersom tillbehöret var slut (som tur var).

Sammanfattning. Fint fiskeväder, blandat regn, sol,  svag vind och lite mygg. Alldeles otroligt roligt.