Kategoriarkiv: Osorterat

En genial idé

Ett samhälle i förändring.
Varje dag gör jag långa promenader eller ett bättre ord, vandringar. Vädret spelar ingen roll. Det är som när jag fjällvandrade, rätt kläder så går det bra. Riktningarna kan variera, men jag har en favoritslinga, där jag snabbt kommer ut i naturen. En liten grusväg som går uppåt med lite trafik. Längs denna väg ligger ett fint hus, alldeles ensamt. Jag har ofta funderat, varför ett hus har hamnat här utan grannar. Häromdan rörde sig en man utanför tomten. Jag hejade och fick ett glatt svar tillbaka. Det där att heja på folk man inte känner är nog ganska ovanligt numera, men så gjorde man ju alltid förr i tiden på landet. Det finns en viss risk numera och det kan sluta med ett slag på käften, men inte den här gången, tvärtom.
Killen var i medelåldern, vi började prata. Jag berömde hans hus och frågade hur han kommit över huset. Det ligger ju väldigt centralt men ändå ensamt. Det var inget märkvärdigt, en annons för femton år sedan. Huset var då i dåligt skick och han köpte det för att rusta upp det. Han var egen företagare och behövde plats för bilar och andra grejer. Förutom huset hade han byggt garage med verkstad. Med andra ord, perfekt för hans verksamhet.

Tills för några år sedan. Då började inbrotten. Gång på gång när han kom hem var det samma sak. Han anmälde till polisen som kom och synade, tog kort och antecknade. Det gick en tid och sedan kom ett brev där man förklarade att utredningen lagts ned i brist på bevis. Så här fortsatte det. Killen hann snart inte sköta företaget utan fick mest kontakta polisen och fylla i papper till försäkringsbolaget.

Nästa steg. Du måste sätta upp bevakningskameror. Sagt och gjort. Konstigt nog fick han tillåtelse till allt. Det överraskade eftersom integriteten kunde ställa till det för bovarna eller någon som ville sälja borstar. Det blev så bevakat att frun var rädd för att åka hem och hamna i finkan. Det gjorde hon inte, men inte heller några bovar. De hade rånarluvor, sprejade över kamerorna och försvann i tid. Återigen nedlagda utredningar och papper till försäkringsbolaget.

Ett steg till och ett smart? tips. Skaffa en eller två hundar. En schäfer och en dobermann. Som tur var träffade han en kompis som visste bättre. Det går åt pipsvängen. Har du otur hinner hunden upp bov/en/arna. Han gör sitt jobb och biter på ett lämpligt ställe. Sen är det kört. Boven stämmer dig. Han får en stjärnadvokat, förmodligen boende på Östermalm. Boven har svåra värkar resten av livet och hundfobi. Det räcker för en ersättning med många nollor. Du får troligen böta till staten också och skjuta hundarna. Så, det var ingen bra lösning.

Det var nu den fantastiska geniala idén föddes. Det var hans fru, naturligtvis en kvinna. De använder hjärnan och inte musklerna. Vi skall inte köpa några hundar, vi skall köpa en pensionär. Ja, inte köpa förstås, men så här….
Killen bygger om en del av huset. Han gör en liten enrummare med kokvrå, egen toa och dusch. Annonserar och hittar en perfekt pensionär, som är ensam och vill leva ett lugnt liv. Sitter hemma och läser, tittar på TV och ställer ibland upp som barnvakt om det kniper. När det kommer en bil tänder han ytterbelysningen och går ut på bron. Om det är posten snackar han lite skit och klagar på vädret. Inte ett inbrott på två år.

Ja, jag vet att jag raljerar, men varför? Jo, om jag inte skojat till det hade ni slutat läsa för länge sen. TV, radio, tidningar. Varje dag dessa nyheter om rån, skjutningar, överfall. Man slår av, orkar inte längre.
Dock. Det jag skrivit är sant, det gick till så här – och – Det är inte skojigt.

 

 

 

Juan

Jag tror jag har berättat för mina vänner, men inte för alla. Jag har fått jobb som kistbärare. Det var en golfvän som tog mig med. Du får inte sitta hemma för mycket, du måste göra något. Han hade helt rätt. Vi jobbar åt en begravningsbyrå, får mycket lite betalt, men betalar skatt, allt som vi skall ha det i Sverige. Vi är klädda i svarta kostymer, uppträder mycket seriöst, bär kistorna in i kyrkan och ut. Vi vet vad en begravning betyder för dem det gäller. På sidan om är det mycket socialt. Dessa bärare är i min egen ålder med allt vad det innebär. Många har förlorat den närmaste, vi kämpar med att finna mening med livet. Vi pratar om detta, men lika mycket om fotboll och hur allt skulle kunna bli mycket bättre om man bara lyssnade på oss, alltså erfarenheten.

Den här gången var jag i Spånga kyrka. Jag väntade på att begravningen skulle ta slut. Ibland sitter jag med på begravningen. Det kan vara vackert med fin musik. Nu var det fint väder, jag gick omkring och läste på stenarna. Framför porten stod en man, något mörkhyad, inte svensk. Jag gick fram till honom.
– Hej, sa mannen.
Hej sa jag och det blev tyst. Jag fortsatte. Jag jobbar som bärare. Jag förstod att han inte förstod något. Lång tystnad. Jag tog sats:
– Det börjar bli höst.
Löven singlade ned från träden, lite kyla i luften.
– Host, ja, snart snee.
– Du menar snö. Ja, inte så bra.
– Inte bra? snee vackert.
– Jo, du har rätt. Jag har bott i norra Sverige. Jag älskade snön.
Jag försökte berätta om fjällen, om skidåkning, om vårvinter. Jag använde all min pedagogiska kunskap samt händer och fötter för att förklara. Jag tror han förstod, faktiskt.
– Var kommer du ifrån? frågade jag.
– Kuba (Coba).
– Ah, Coba, habla espanjol, claro? (du talar spanska naturligtvis).
Han blev glad. Y to? habla espanjol? och du talar spanska?
– Si, pero un pocito (jo, men tyvärr litet)
Isen var bruten.

Jag berättade att jag bott i Spanien. Att min hustru gått bort och att jag flyttat hem till Sverige. Det blev hälften spanska och hälften svenska. När jag pladdrat färdigt sa han:
– Si comprende. Jag förstår, min fru gick bort för två månader sedan. Jag blev helt tyst, chockad. Jag höll om honom.
– Mi amigo.
– Därför jag vara här, planera begravning.
Just då kommer en ung tjej. Hon stannar framför oss och ser på mannen.
– Juan? Jag skall hjälpa dig med din begravning.
Hon tittar på mig. Jag räcker fram min hand och hälsar.
Juan ler mot henne. Han ser på mig: mannen här pratar spanska, vi har haft en fin stund.

Klockorna ringer. Begravningen är slut, jag skall gå in i kyrkan. Juan går iväg.

Minneslund och idrott

Minneslunden i Husby Ärlinghundra.
I dag vandrade jag upp till kyrkan och minneslunden i Husby Erlinghundra. Minneslunden är vacker och mycket välskött. Den lilla dammen är rensad och innehåller många fiskar av flera färger. Bredvid står en bänk där man kan sitta ned och fundera. Jag satte ned lyktan och tände ljus inför höstens mörker.
Finnkampen.
Efter dusch och kaffe slog jag på teven för årets viktigaste idrottshändelse, Finnkampen. Tyvärr förstår inte så många längre vad Finnkampen står för. Här finns inte så många fullblodsdopade rasthästar (hingstar och ston) som tar ut en check på 10 miljoner för en seger. Förvisso hade vi en period när vissa deltagare i Finnkampen var duktigt dopade, men låt oss glömma… Nu gäller det mera att slå sin finne (eller svensk) för att ta sin poäng.
Polisbevakning.
I veckan hade vi derby mellan AIK och Djurgården. Duktiga lag och fin fotboll, men. För att dessa av fotboll intresserade pojkar inte skall slå ihjäl varandra  efter matchen måste vi ha ett antal tusen poliser ute runt Friends Arena. Runt Finnkampen behövs cirka tio stycken poliser. Mest för att hjälpa någon finnländare till bussen och någon f.d. jämtlänning att inte felparkera.
Ja, jag vet. Jag är jävig.
Barnbarnet Amanda deltog på 1500 meter i ungdomslandskampen och fick pris av självaste Carolina Klyft. Jag har tidigare skrivit om Finnkampen, se blogg 11/9 2013. Det jag minns mest var när allt var över. Det var bara jag och Margareta kvar på läktaren samt en man och hustru bredvid oss. Margareta kunde inte gå utan stöd, därför väntade vi. Då pekade grannen på sin fru och signalerade problem för både honom och frun. Jag hjälpte alla ned och vi höll om varandra. Något prat blev det ju inte eftersom vi inte förstod varandra.
Golf.
På måndag går seniorgolftävlingen på Sigtuna Golf in i spurten. Vi spelar varje måndag och de bästa tio ronderna räknas när säsongen är över. Visst har det gått bra i sommar, men att jag var med i toppen kom som en överraskning. Nu är det fyra gånger kvar och nu börjar jag förstå hur Stenson känner sig inför sista ronden. Han får ju cirka femtio miljoner och jag en kram från någon av alla snygga tjejer vi har i seniorgolfgänget, men vaddå.

Granlunda, avslut.

I morgon lördag lämnar jag Granlunda för sista gången. På söndag kommer nya ägare.

I början på det nya seklet flyttade Margareta och jag in på Granlunda. Stugan ligger i Hoverberg i Bergs kommun. Granlunda är inget officiellt namn utan hittades på av barnbarnet Amanda. Vi hade flyttat till Spanien, men ville ha ett sommarboende i Jämtland. Visserligen var vi upplänningar, men Jämtland hade efter 36 år för evigt fastnat i våra hjärtan.
När värmen började bli för jobbig i Spanien sökte vi oss upp hit. Vi mötte det fantastiska ljuset. Satt i tjocka tröjor och eldade, såg på Hoverberget där solen envist hängde kvar och mindes alla fjällturer i den Jämtländska fjällvärlden.
Trots att Margareta fick problem att gå gjorde vi dagsturer upp på fjället. Arådalen och Hundshögen var ett av målen. En bit ovanför trädgränsen för att slippa myggen, sen satt vi där och filosoferade. Mest spännande var turen upp mot Lundörren. Där hann jag också med lite fiske, öring och röding som vi åt på plats.

Roligast var naturligtvis när barn och barnbarn hälsade på. Magnus och Helene byggde egen liten gäststuga och kom över från Östersund nästan varje helg. Deras flickor var små och hittade på det mesta. De byggde vattenhjul i bäcken, klättrade i träden, byggde kojor och sprang en gång ihop med en stor älg. Flera gånger kom även de andra barnbarnen på besök. Då var det hålligång på Granlunda. Till traditionen hörde att vi åkte upp bakom Malåsberget för att meta i bäckarna. En gång blev jag varnad för att det fanns björn däruppe, men fick rådet att vi skulle sjunga och vissla lite. Om björnen missade detta oväsen måste den ha varit döv. Vid dessa turer hörde det också till att barnen fick sitta i knät på mig och köra bil. Några dikesbesök blev det till de andra barnens stora jubel.

I slutet av augusti kom mörkret och det blev kyligare. Då var det dags att stänga ned allt och sikta mot Spanien. Det kändes lite vemodigt, ännu en sommar hade gått. Det gick förstås över snabbt eftersom vi hade ett nytt mål i södern.

Nu då?
Margareta är borta, själv närmar jag mig 80 år. Barnbarnen är vuxna och har sina egna liv. De är spridda över Sverige, ja till och med i Frankrike och USA. De är fortfarande lika fina, ringer och frågar hur man mår, men ändå. De kommer inte med en bok för att få sitta i knät och höra farfar läsa.

En sak har man mycket av – minnen. Men om vi inte har några minnen, vad har vi då? Att titta igenom en fotopärm och gråta är jobbigt, men om det inte finns någon pärm? Om man är någorlunda nöjd med sitt liv måste man väl ändå vara glad och tacksam, inte bitter och sur.

Läker tiden alla sår?

I dag är det tre år sedan Margareta gick bort.
Klockan var tre på e.m. i vårt hem i Torrevieja. Hon låg i sängen och löste korsord. Plötsligt drog hon efter andan och somnade in. Det tog 30 sekunder. Hon visade ingen smärta, såg nästan förvånad ut. Minuterna efter såg det ut som om hon låg och sov, fridfullt. Det var stora kroppspulsådern som brast. Därav det snabba förloppet. Jag var med hela tiden.

Ja, tiden läker sår, men inte alla.
Varje människa går igenom sitt lidande. Har man varit tillsammans 57 år är det ett helt liv som passerar, men som sagt. Varje människa tar sig an sorgen på olika sätt. Tiden gör att sorgen klingar av, men inte saknaden. Där misslyckas tiden.

Jag mår bättre nu.
Sista tiden har jag börjat planera. Jag bor i min lilla etta här i Märsta. Nu känner jag att jag vill bo här i Mälardalen, även om det kanske kan bli en tvåa. Jag har gått med i Sigtuna Golfklubb. En jättefin klubb med mycket aktiviteter för oss äldre. Inte bara golf. Vi städar, klipper gräs, tar bort busk och sly samt har roligt tillsammans. I april åker jag med några golfare på en tio dagars golfresa till Grekland.
Pensionärsföreningen är också mycket bra med olika aktiviteter. I höstas höll jag ett föredrag där, då jag berättade och visade bilder från Kenya. Jag fick stipendium av Sveriges författarförbund för att åka dit och skriva min bok Naserian, som till slut kom ut 2009. Jag skulle aldrig klarat av det för några år sedan, att se bilderna med Margareta och känna alla minnen.

Stugan i Hoverberg då, som vi kallar Granlunda?
Ja, det blir aldrig som förr. Vi var ju där från slutet av maj till slutet av september. Nu blir det kanske några veckor i sommar, sen vet jag inte. Tiden i Bergs kommun, i Torrevieja och Granlunda är underbara år som jag är tacksam för att vi fått. Det svåra är att övertala sig själv att det finns en fortsättning, för det finns det ju, trots allt.