Alla inlägg av birger85

Decemberljus

Länge sedan jag skrev en blogg, varför?
Tidsbrist? Absolut inte. Lat? Nja…  Inspiration? Ja, inte har det bubblat precis, men. Vaddå?I vilket fall tände det till lite i veckan. Sonen Mats frågade om jag ville följa med upp till fjället. Han var ledig en tid och tänkte jobba med stugan i Gräftåvallen och behövde en hantlangare samt hundvakt.
Ett otroligt skitväder välkomnade oss på efyran och inte blev det bättre. Mats stora krajsler var fullpackad och efter rullade en kärra med en stor skoter samt mera prylar. Trots bra dubbade däck började vi undra om vi skulle klara de långa backarna upp mot fjället. Det var enkelt sagt snorhalt. Vi kom upp till Gräftån, men det var på jäsken, som vi säger i Jämtland. Nu återstod en brant backe upp till Mats stuga, men där tog det stopp. Kolmörkt, regnblandat snö samt full storm. Jag och hunden Poppe kämpade på i snön och nådde stugan. Mats lastade av skotern och kom lite senare. Därefter gick han tillbaka till bilen, kopplade loss kärran, backade ned i backen, tog ny sats och kom upp.

Om detta hänt i huvudstaden hade det varit en katastrof.
Jo, det är sant. Jag känner själv stor irritation om inte allt fungerar, när jag nu bor nära Fjollträsk. Tar man risken och utmanar när det är storm, glashalt och kolmörkt får man skylla sig själv – och då klagar man inte. Detta skulle förmodligen ha blivit 15 minuter i Rapport, en upphetsad reporter i vantar och halsduk, men barhuvud, skulle beskrivit stadens undergång och senare intervjuat borgarrådet om orsaken.

Ett annorlunda ljus
Förutom att hantlanga var mitt viktigaste jobb att gå ut med Poppe, tidernas hund (som alla hundar). Vi är ganska lika varandra, börjar närma oss 80 år och mår därefter. Pinkar rätt ofta, taskig balans, ser och hör dåligt, jämt humör samt är måttligt intresserade av motsatta könet. Det enda som strängt taget skiljer oss åt, är att Poppe har fyra ben och jag två. Morgonpromenaden hade hittills varit ganska grinig, men nu kom morgonen med stort M. Några minusgrader, helt vindstilla och klarblå himmel. Det är nu som minnena kommer fram. Sakta kröp solen upp över horisonten. Vi pratar ofta om vårvinter i fjället, om solen, men inget slår ljuset en stilla morgon i december. Det blir som ett orange lyster över fjällväggen.

Det är så vackert att man blir tårögd. Dock, jag känner sakta en förändring. För några år sedan var det tårar av sorg, nu är det tårar av tacksamhet. Tacksamhet över allt vi fått uppleva.

20161207_092302 20161212_223205

Golf – En kostsam plåga, men ibland sker under.

Det är inte pengarna, det tar på psyket. Golf är i stort en billig sport, jämfört med många andra sporter. Däremot är det få sporter som kan trycka ned självförtroendet så kapitalt. Att ständigt se denna boll gå rakt en stund, för att som vanligt vrida av till vänster ut i ruffen. Jag slår från vänster, så denna skruv kallas för att slå en slice. Vissa människor tror att de kan bota alla sina fel genom att köpa nya klubbor. Dessa personer är det synd om, nog sagt.

Dock, ibland sker det under. Inte så att jag kunde gå ut på vattnet och hämta min boll. Nej då, men plötsligt en dag var slicen borta. Jag slog ut med driven och såg mot ruffen eller i värsta fall skogen till vänster, men där kom ingen boll. Den låg mitt på fairway. Mina trevliga kamrater hade redan börjat gå mot skogen för att börja leta efter min boll, när de förundrat stannade. Slog han rakt? Nåja, även en blind höna kan…..

När jag slagit tre raka drivar i rad, började kompisarna tala om under. Efter tre raka till ville Lars se på min driver. Han höll upp den och började skratta. Den var böjd som en pilbåge och klubbhuvudet hade också fått sig en smäll. Vad hade hänt?

Ett under? Beror på hur man ser på det. Den här gången hade vi klämt in oss i min Opel Vectra -95. Utrymmet i kofferten var alldeles för litet. När jag lagt in min bag gick det inte att stänga luckan, varför jag med friskt mod klämde igen luckan med våld och nickade nöjt.

Patent. Jag funderar nu på att ta patent på denna suveräna metod att ta bort slicen. Genom böjen flyttades min bollträff framåt och jag kom in rakt mot bollen. Vridningen på klubbhuvudet gjorde att vinkeln blev 13 grader i stället för tidigare 9 grader, som är svårare att slå rakt med. Vissa som hört historien har försökt själva, men totalt misslyckats. De lastar in fyra golfbagar och trycker till, men icke. Det fungerar bara om det är en Opel Vectra, årsmodell 1995. I kofferten bör också ligga en oljedunk på fem liter, eftersom bilen drar mycket olja. Oljan bör vara SAE  5w-40, men det tror jag inte har någon betydelse, kanske? Till detaljer som kan ha betydelse hör färgen. Bilen är vinröd, men ser brun ut på grund av all rost. Dessutom har den automatväxellåda och sollucka.

Fungerar det här på järnklubborna också? Nej, tyvärr. De är för korta.

Keep swinging.

IMG_0036 (2)

Ida

IMG_52541

Har ni sett en finare bild? En bebis som jollrar, skrattar och mår toppen. Titta på munnen, näsan, ögonen, ja allt. Det är livet när det är som bäst.

Kan ni tänka er det ofattbara, osannolika, omöjliga, otroliga att – denna underbara lilla varelse om fjorton år skriker till sin mamma att hon är en jävla kärring, hon är tusen år efter sin tid och hur fan kan man lyssna på musik från sekelskiftet?
När hon inte får något svar rusar hon med 200 i puls in till pappan och frågar i falsett – om det inte är möjligt att utvisa mamman till Kongo eller Norge då, om det blir billigare. Här får hon heller inget svar, eftersom pappan sitter med hörlurar och avnjuter Tjajkovskijs 1812 Ouvertyren och är mitt inne i slaget vid Borodino. Trumpeter smattrar som kulsprutor, cymbalerna slår ihop så det sjunger och fiolerna drar på med sextondelar, som skulle göra Fats Domino avundsjuk. Inte ens en förbannad tonåring kan överrösta detta.
Sen rusar hon in på sitt rum och slår igen dörren med en smäll. Gitarren ramlar ned från väggen och vrider sig i plågor, eftersom halsen gått av.

En timme senare kommer hon hasande in i köket. Hon håller om mamman och gråter. Innerst inne vet hon att mamma och pappa är det bästa hon har. Dom har alltid ställt upp för henne, följt med på skridskoskolan, skjutsat henne till discot och h-ä-m-t-a-t   henne samt mycket annat. I samma veva kommer pappa in. Napoleon har fått på käften och ouvertyren var bra.
– Vad har ni gjort då?
– Vi har tittat på några broschyrer om språkresa, nu tänkte vi fika.
– Mysigt, det gör vi.

Påsk

Påsk, en högtid som ger minnen. För mig är påsken större än de andra svenska högtiderna. Margareta och jag gifte oss påskafton 1961. Jag övertalade Margareta att bröllopsresan skulle gå till fjällen. Med lån av pappas Volvo drog vi direkt upp till Ljungdalen. Det mest avlägsna jag kunde hitta på kartan. Efter en gemytlig natt i denna lilla by startade vi turen ut i vildmarken. Målet var Helags fjällstation. Det mesta gick snett från början. Primusköket fungerade inte. Det gör inte primuskök gjorda för sommaren, men man lär sig. Självhushållet på Helags var knökfullt. Över en järnspis skulle vi koka mat, som spetsades av droppar från kängor och sockor som hängde för tork över spisen.
Vidare mot Gåsen. Vädret var grådaskit och blåsigt. Blåsten tilltog och den mysiga snöfickan jag sett på bilder i turistbroschyrerna fanns någon annanstans. Dessutom kunde inte jag valla som Margaretas pappa kunde. Eftersom han inte var med, som tur var, fick det bli som det blev. Helags var rena Hilton i jämförelse med den lilla Gåsenstugan. Fyra i varje bädd, bröllopsresa?
Vidare mot Sylen, trodde jag. Margareta kunde vara fan så bestämd, när hon bestämde sig. Hon vände skidorna tillbaka mot Helags, sen fick jag planera vad jag ville. Vädret fortsatte i lika mollton, men skidorna gled bättre, vilket kompenserades av plågsamt bakhalt.
Nästa dag var en chock. Solen lyste från en helt blå himmel och totalt vindstilla. Skidorna gled underbart och fästet var perfekt. Jag hade i smyg köpt varsin TILL öl. Det godaste öl som gjorts och som nästan räddade ett äktenskap. Tyvärr var solen för stark, som ni kan se på bilden. Efter denna fjälltur flyttade vi till Jämtland och genomförde runt 40 sommar- och vinterturer.

8

Jag ska berätta om två av dessa turer. Den 26 mars 1979 (jag fyllde 40 år den dagen) åkte vi från Blåhammaren till Sylarna. SMHI lovade fint väder med nordlig vind, vilket stämde till mitt på dagen. Då blev det helt vindstilla, en nästan konstig stillhet, sen small det. Plötsligt började det blåsa sydlig vind, som bara tilltog. Ganska fort försvann all sikt. Vi såg inte nästa kryss. I samma veva hann vi upp fyra personer som stannat, eftersom de inte såg någonting. Vi bestämde att hålla ihop med cirka tio meters mellanrum för att se från kryss till kryss. Vårt mål var ett vindskydd som ligger 2,5 km framför Sylstationen. När vi nådde vindskyddet var vinden uppe i 30-35 meter per sekund. Jag vet det eftersom vindmätaren på Systationen blåste ned och visade på 42, när den hittades till sommaren. Det hände mycket mer den här natten, men det blir för långt att berätta. Det sorgliga var att tre personer miste livet i denna storm.

A6 Endalshöjden
Fjället har alltid något nytt att berätta. Det här året var påsken så sen som den kan vara. Det här blev vår sista tur innan vi flyttade till Spanien. Solen behärskade hela fjället från en molnfri himmel. Det var mycket varmt. Bäckar och älvar började bryta upp. För varje timme måste vi leta nya ställen för att ta oss fram. Den sista april var vi på Sylen där man firade Valborg nere vid Sylälven. Vi eldade och sjöng alla vårsångerna, när det plötsligt hördes ett dån, älven bröt upp. Vattnet forsade över isen. Vilket skådespel, oförglömligt. Nästa dag måste alla ge sig iväg eftersom Sylstationen skulle stängas för säsongen. Nu var det kris, men alla kom ned med vissa besvär. Av alla turer var den här den mest fantastiska jag upplevt.
Påsk i Spanien. Påsken är definitivt den dominerande högtiden i Spanien. Det beror på den katolska kyrkan och påskveckans enorma styrka. Över hela Spanien lägger man ned ett enormt arbete med fantastiska processioner flera dagar i rad, ibland flera processioner på en dag. Bara i Torrevieja, som är en jämförelsevis liten stad, blir man imponerad av vad som visas upp. Alla går ut för att se, från små barn till mycket gamla människor. För att de äldre skall orka med sätter man ut stolar längs gatorna. Över huvud visar man en mycket större respekt för äldre i Spanien än i Sverige, tycker jag i alla fall. Jag lägger ut några bilder så får ni se.

Påskprocessioner 009Påskprocessioner 014Påskprocessioner 007Påskprocessioner 030Påskprocessioner 010Påskprocessioner 019

Det har gått två år sedan Margareta gick bort. Jag trodde aldrig jag skulle få styrkan att se på bilder och minnas allt vi haft gemensamt. Det kommer säkert flera dalar, men de tårar som kommer nu, är mera glädjetårar över vad livet hann ge oss och allt vi fick uppleva tillsammans. Det kan kanske vara en tröst att läsa, för de som oundvikligen till slut hamnar i samma situation.

Tystnad

Jag har inte skrivit någon blogg sedan början av oktober. Det har sin förklaring. Jag har inte mått bra och då saknas lusten att skriva. Det började under november och har sedan blivit värre. Trots långa promenader och gymträning har jag bara blivit tröttare och tröttare. Varje morgon har jag mått illa och meningen med att gå upp har mer och mer saknats.
Till sist går man till doktorn. Det måste ju vara något fel. Det är en bra doktor, tycker jag. Jag berättar om mig själv, hur jag mår och om förlusten av Margareta.
– Du får gå till labbet nu och ta lite prover. Jag ringer i morgon.
Nästa dag, redan klockan åtta ringer det.
– Dina värden är bra, inget att anmärka på.
– Moliere, Den inbillade sjuke, sa jag.
– Nej inte alls, men du har en djup depression.

Vi pratar länge och jag inser hur rätt han har. Första tiden efter Margaretas bortgång var jag helt utslagen. Det har jag tidigare skrivit om i denna blogg. Så småningom börjar livet sakta komma igång. Sen är det inte ovanligt att efter 18 till 24 månader kommer nästa smäll. Man inser plötsligt att det är definitivt. Det här gäller inte alla, men många. Så vad gör man? Den legendariske skidåkaren Per Elofsson myntade ett uttryck: Det är bara att bryta ihop och köra vidare. Eller inte köra vidare…

Doktorn igen: Du vet att det inte är något fysiskt fel. Bara det gör att du kanske kan kämpa på, försöka aktivera dig på flera sätt (men det har jag ju gjort hela tiden, min tanke). Du kan också få medicin mot depression. Allt är upp till dig. I vilket fall går det över, även om det i nuläget är mycket tungt.
Jag tog mitt beslut och vi bestämde att träffas om en månad (eller tidigare om läget skulle försämras.) Detta var den 5 januari 2016.

8 februari 2016. Solen kryper upp några minuter tidigare varje dag. Det blir ljusare. På något sätt känns det lite ljusare i huvudet också. Jag orkar mera. Ibland handlar det om detaljer. Vännen Lars-Herman tog mig med på ett lunchmöte. Lunchmöte? Jo, vi är ett gäng sportiga farbröder i min ålder, som träffas varje torsdag. Vi äter och löser sedan världens problem. Det här är grabbar som vet vilka GRE-NO-LI och Nacka var, samt andra dylika viktiga kunskaper. För övrigt är alla trevliga. Åsikterna är delade, men ingen blir sur. Dessa träffar betyder lika mycket som några Setralin-piller.

Författandet. Orkar man inte skriva blogg, så är det förstås ännu svårare att skriva böcker. Jag har två manus färdiga. Ett måste jag ändra på, ett är på bedömning. Om de inte blir antagna av förlaget lägger jag ut dem här på nätet, gratis för att ladda ned. Tre tidigare böcker som är slutsålda sedan länge ligger redan där (Stormbyar – Höststorm – Eld i berget). Tre böcker finns att köpa, så dem kan jag inte lägga ut på nätet (Maria! Jane? – Fyra på fjället – Naserian). Sen har jag två urgamla manus som jag skall titta på och besluta om de skall få försvinna i glömskans dalar eller göras om (Bergsfolket och Byskolan). Jag fick reda på hur många som lånat mina böcker under 2014. Över två tusen! Det var som ….Jag kanske ska se över Bergsfolket och Byskolan i alla fall.

Detaljer var det. ”Brorsan” (de insatta vet vem jag menar) har haft infarkt och mått dåligt. Nu har allt ordnat sig, han mår bra (och då mår jag bra). Två nära vänner har legat på om att besöka dem i Torrevieja. Jag åker i april. Se där.

Innan dess.  Mellansonen har fått fart  på den åldrande bilen (Opel -95). Nu skall jag besöka några vänner här i Sverige, om vägarna blir bara – och de blir de ju så småningom. Se där.

(Fotnot. Setralin=medicin mot depression)